Jag tror alla behöver dom. Kickarna som får oss att känna att vi verkligen lever. Att känna adrenalinet pumpa och känna känslan av att lyckas eller våga. Att gå ut på okänd mark och släppa kontrollen tror jag alla mår bra av. Det får en att känna att det faktiskt händer något i livet och att det är värt att leva. Känslan av att bara släppa allt och att bara köra är det bästa jag vet. Forskning visar att det är när vi är fullt fokuserade på något vi kan känna full lycka, eurfori. Det finns ingen gårdag, det finns inget imorgon. Det finns bara här och nu. Kickarna behöver inte vara något farligt, det kan vara något enkelt i vardagen som får det att kittlas i magen. Det kan vara att gå fram till den där snygga tjejen eller killen man inte vågat prata med och fråga om date eller säga en komplimang. Det kan vara att skicka in den där ansökan till sitt drömjobb eller säga vad man verkligen tycker på ett viktigt möte. Det kan vara att delta i sitt första motionslopp eller att sticka iväg på en resa utan en returbiljett. Vad som triggar en själv kan ingen annan svara på, det vet man bara själv, innerst inne. Man måste lyssna på sig själv och känna vad det egentligen är man vill göra och sen bara gå ut och våga satsa. Kasta sig över stupet och släppa kontrollen. Även om man misslyckas eller inte når hela vägen så mår man så mycket bättre av att ha försökt och veta att man gjorde sitt yttersta för att nå dit man vill.

Själv får en kick varje gång jag hoppar. Känslan av att flyga över hinder på ett stort djur är lika fantastisk varje gång. Det var en otrolig känsla att göra det första gången när jag bara var ett litet barn och jag hoppas jag tycker det är lika roligt när jag är pensionär. Jag har självt sökt kickar flera gånger, det är inget som kommer till en automatiskt i vardagen. Man måste utmana sig själv. 1 januari 2011 bestämde jag mig för att året skulle vara ett år jag testade många nya sakar och vägar. Jag skulle börja på studs med att hoppa från 10:an. Hade hoppat från ett fyra meters berg innan (som jag trodde var 10 meter) och när jag fick reda på att det bara var fyra meter högt och inte 10 var jag tvungen att verkligen hoppa från 10:an på riktigt. När jag såg trapetsen högt uppe i luften vid taket av simhallen trodde jag inte att det var sant, går det verkligen att hoppa från en så hög höjd!? tänkte jag för mig själv. Jag klättrade upp med skakiga ben, tittade upp i taket och på väggen på motsats sida. Jag vågad inte titta ner varken på mina kompisar eller på bassängen långt där nere. Sen bara gjorde jag det. Jag hoppade! Kicken av att flyga nerför och att våga kasta sig ut, jag kan inte beskriva det. Var så lycklig när jag kom upp ur bassängen. Trodde nästan inte att det var sant det jag precis gjort. Jag hade överträffat mig själv och mina förväntningar. Jag har också fått kickar när jag överträffat mig själv i skolan. Många gånger har jag haft ett prov om två veckor och inte förstått någontig av vad läraren säger på lektionerna. Sedan  har jag tragglat mig igenom matten, fysiken eller kemin dag efter dag och det har känns hopplöst svårt. Så gott som alltid fick jag fel svar men så en dag sitter det bara och allt går som på en räls. Man har knäckt koden man trodde var omöjlig! När man sen får högsta betyg på provet, fast man trodde att man skulle få underkänt, har man fått en kick av skolarbetet som man först tyckte var så tråkigt. Att jag lyckades och lycks få kickar av att plugga tror jag är nyckeln till att jag inte är skoltrött efter 13 år i skolan.

När man slutar utmana sig själv och slutar få kickar av sitt liv tror jag risken är stor att man börjar må dåligt. Depressioner och missbruk kan säkert många gånger handla om att mn känner att man inte får ut något av livet. Så därför uppmanar jag er, gå ut och tänj på era gränser. Lev mera och lev nu!