Måndag 21:30 Lång text som berättar om alla detaljer om den första skoldagen!

Första skoldagen i Australien är nu avklarad! Jag har överlevt. Det känns som hela dagen har varit en lång engelskalektion och det måste på något sätt ändå ses som något positivt eftersom mitt primära syfte med den här resan är att lära mig engelska flytande. Dock är man ju rätt mör i huvudet efter en lektion på åtta timmar.

Dagen började 09:15 då alla study abroad and exchange students skulle träffas. Den första veckan är ingen vanlig skolvecka med lektioner och likande utan en vecka då vi ska lära känna varandra och få information om allt vi behöver. Jag var faktiskt inte alls nervös inför första dagen, tro det eller ej. Händer nya saker här hela tiden så har inte tid att vara nervös.

Människorna är överlag väldigt trevliga! Både lärare och elever. Träffade en tjej från Kina, Sofie, som utan att blinka erbjöd mig och Erik ett tillfälligt boende i huset hon hyrde med några andra kineser. Får se om det är aktuellt. Känns mer lockande att hitta något eget, permanent.

Under dagen fick vi praktiskt information om skolan och olika organisationer på skolan presenterade sig. Fick svar på det viktigaste! Hade inga problem med att hänga med, den var visserligen inte engelska på någon avancerad nivå, men ändå!

Det var runt 200 internationella studenter. Jag skulle gissa på att var 10e var västerlänning, resten var från Asien och då mestadels Kina. Blev lite komiskt när jag en gång under dagen var uppdelad i en grupp där jag var ensam västerlänning med 80 stycken asiater. Kändes märklig att tillhöra en minoritet så tydligt när man är så van vid att tillhöra en majoritet. Nästan alla kineser skulle plugga program, medan de flesta västerländska skulle vara här på utbytes år. Det var ungefär 15 personer från USA, 4-5 från Tyskland och Danmark, 3 från Norge, 1 fransk, 2 italienare, 3 från Brasilien och 4 från Sverige, 5 med mig.

Har redan märkt av skillnader mellan de olika kulturerna. De flest från Asien har föräldrar som finansierar deras studier medan vi från Europa har stat eller skola som backar upp. Sen är det såklart också skillnader på hur man är socialt och hur man pratar… Det är stor skillnad på en Amerikan och en Europé men också stor skillnad på en Asiat och en Sydamerikan. Jag pratade med folk från alla ställen men man märkte att folk delade upp sig. Är inte så konstigt egentligen.

Jag märkte själv att jag hade mycket lättare att ”connecta” med européerna. När man bor i samma område delar man samma preferenser och har lättare att relatera till saker på samma sätt. Europa känns som hemma nu när man är så långt bort, haha. Det blir liksom ”Åhhhh är du med från Europa!!” fast i vanliga fall tycker man inte att man har så värst mycket gemensamt med en italienare eller en tysk. Konstig det där, hur saker förändras beroende på förutsättningarna.

När skoldagen var slut började jag leta efter bostad med svenskarna. Erik och Fredrik (som ska jobba här medan han kompis ska plugga) mötte också upp oss och så satt vi i skolcafét. Som det ser ut nu har vi två alternativ. Antingen delar vi tre stycken på en liten 3:a inne i stan som ligger så centralt den bara kan göra till en hyra av 4000 svenska kronor där det ingår el, vatten och internet eller så går vi ihop sex eller sju stycken och delar på ett hus i en förort. Då får vi en lägre hyra och en större yta att bo på men vi måste då samsas på allting och betala räkningar för el, vatten och internet och räkna in transportkostnader. De andra alternativen är nästan uteslutna. Det finns många sidor på internet som är helt fejk och vill att man ska betala innan man ens får se lägenheten. Det är svårt att hitta något som er seriöst och till rimligt pris. Alternativet att dela lägenhet eller hus med okända människor finns också. Det är dock komplicerat att hyra privat då man ofta måste skriva på långa kontrakt, kan ha dåliga bussförbindelser, behöva bo i ruckel, eventuellt köpa möbler, komma överens om husregler med mera. Så lutar åt något av de första alternativen, vi får se imorgon om vi kommer vidare!

Efter att vi sökt efter bostäder ett tag skulle vi ut och käka. Gick till en pub där det skulle vara livemusik. På frågan om de serverade mat fick vi svaret ”We only do booze and beds”. Det fanns helt enkelt en ovanvåning på puben med sängar man kunde hyra! Vad folk brukar göra i dom vill jag inte veta. Bartendern såg ut som en 40-årig ”surf dude” som levt ett hårt liv och stället var precis så sjaskigt som ni tänker er. Vi gick istället till en vietnamesisk restaurang där det luktade mycket märkligt men där det serverades god mat. När klockan var halv sju drog jag och Erik hem. Stackarn har feber nu. De andra skulle vänta till klockan nio när bandet drog igång på det första stället. Känns som att det är mer än lugnt att vi skippade denna utgången. Regnade ute, var kallt, puben verkade kräver mer än en öl och skolan börjar tidigt imorgon. Nu är jag helt slut efter en dag av nya intryck och ska njuta lite av Sverige i form av Solsidan! Hoppas allt är bra med er där hemma. Saknar er ♥

Så här såg jag ut första dagen i skolan

Livet är för kort för att inte göra det man vill göra. Sanningen är den att vi inte ens kommer ha tid att göra allt vi vill. Så vad väntar du på? Det är bara att sätta igång och börja!

Vi går alla runt med en massa drömmar och förhoppningar om vad vi vill göra och vem vi vill vara. Men hur ska vi kunna uppnå det vi vill om vi inte börjar? Vill du vara den där tjejen som alltid har massa kompisar runt sig och som möter alla med ett leende eller vill du vara den där hurtiga killen på gymmet klockan sju på morgonen? Eller har du kanske ett idrottsligt mål framför dig. Önskar du att se dig själv högst upp på prispallen?

Ofta sätter man upp gränser för sig själv. Man tänker att ”Nej men, det där kan inte jag göra”, ”Det där är alldeles för svårt och jobbigt” och ”Jag ska inte göra det nu, men någon gång ska jag göra det!”. Genom att tänka så kommer man aldrig att nå sina mål, man måste börja någonstans och tro på sig själv. Det var många som tvivlade på att vi skulle komma iväg till Australien. Att vi skulle hålla ihop, komma in på samma universitet, inte vela, inte ångra oss, det var det inte många som trodde på. Men huvdsaken var att vi trodde på  vad vi ville. Vi hade ett mål och vi tänkte aldrig "Det här kommer aldrig att gå" även om det var väldigt mycket som gick emot oss. Vill man så går det.

Inga mål går att nå direkt. Man måste kämpa och börja med små delmål. Vill du ha ett jobb inom en viss branch? Börja med att höra av dig till personer som har de yrket eller den posten du drömmer om och fråga hur de gjorde. Det är en lång väg till toppen. Det går att komma dit men det kommer krävas både mod och vilja. Har du bara det är ingenting omöjligt. Det är bara du själv som stoppar dig och  det är bara du som ger dig möjligheten att bli det eller den du vill. Så vad väntar du på? Gå ut och gör det du alltid drömt om!

Det går inte att gå runt och vänta på att saker ska hända eller att rätt tillfälle ska komma. Man måste våga ta steget och bara köra. Satsa! Kämpa! Man skapar sig sina egna tillfällen. Det finns ingen som kommer göra jobbet åt dig. Så vad väntar du på?