Bilder från Summerburst 2013 hitar ni här

Jag velade ini det sista. Håkan eller Summerburst. Nostalgi eller mainstreams dunkande.

Hade jag gått på Håkan hade jag med största sannolikhet stått och lipat för att jag skulle lämna denna mer eller mindre fantastiska stad. Det vet jag inte om jag hade velat.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Håkan live. Alla gånger på Liseberg, spelningen i Scandinavium 2008, Peace and Love 2009 och 2011 och Slottskogsvallen första gången han spelade där. Jag kommer ihåg kontrasten mellan spelningarna på Peace and love. Första gången var det magi rakt igenom. Det var som att vara hemma fast man var uppe i Borlänge och 40 000 fötter studsade konstant upp och ner i 2,5 timmar. Att solen gick upp och ner på himlen under samma spelning gjorde inte saken sämre. Två år senare kändes Håkan trött. Han spelade inte ens tiden ut. Har det ens hänt någon gång tidigare? Mellansnacken var identiska med spelningen på Slottskogsvallen bara någon vecka innan. Det kändes uttjatat och urvattnat. Det kändes som luften hade gått ur oss när vi gick därifrån.

Därför kändes det som om att ge honom en ny chans med den nya spelningen efter att de nya låtarna släppts. Den nya plattan känns allt annat än urvattnad. Förutsättningarna skulle vara perfekta. Sommaren har just börjat, det var hemmaplan och det var över ett år sedan vi fått se vår kung dansa sig svettig senast. Göteborgarna hade abstinens. Men så kände jag ändå att det var roligare med två dagars festivalstök. Få någon form av festivalstämmning. Två dagar av tokfestande och tokdansade istället för två timmars euforia.

Så i fredags, efter att ha skrivit tenta i fem timmar, var det dags. Jag skulle skulle se David Guetta för första gången. Var taggad till tusen och förväntningarna var maxade. Efter en drink hemma hos Adam så kommer vi in på Ullevi en kvart innan Guetta ska börja. Så ser jag de tomma läktarna. Läktarna som under Bruce Springsteens spelning förra sommaren var fyllda av allsångssjungande, dansade människor med händerna lyfta. Nu stod de där. Blåa och tomma. Känslan var inte riktigt den samma. Men så drar Guetta igång. Hans låtar är inte att leka med. Men publiken! Skäms. Man hade kunnat tro at Johnny och Conny som åkt till storstaden Göteborg och matchat sig med Summerburst linnen på sina spinkiga solariebruna kroppar skulle bjuda på någon sorts ös med icke. Vi kunde utan problem komma längst fram. Längt fram ser jag en kille som sitter ner. Konstigt att orka sittdansa så länge tänker jag men så ser jag. Killen sitter i rullstol. Inte ett ont ord om personer i rullstol, det är självklart jättekul att de får möjlighet att vara lika delaktiga som vi utan funktionshinder, men det säger lite om trycket. På så här stora spelningar brukar man få kämpa för att hålla sig på fötter om man står längst fram. Svetten brukar rinna och man får klänga sig fast i varandra för att inte falla. När sedan öset drar igång lyfter man som i en gemensam människomassa. Här körde rullstolskillen kompisar lugnt ut honom när han kände för det. Folk flyttade sig utan problem och hejade lite glatt då det såg att han hade kunnat få vara med enda längst fram.

Så efter ett tag gick jag och Adam bak till baren. Där var det i alla fall dans och ett uns av tryck. Pratade med några bekanta jag sprang på. Vi såg i sin fulla prakt och dansade till låtarna vi festat till de senaste fyra åren. Nostalgi, javisst. Men Guetta fick inte Ullevi att koka. Vi blev ljumna och vi hade det trevligt men det var mer sällskapet av Adam som gjorde kvällen. Vi hade lika gärna kunnat vara hemma och satt på NRJ. Senare i vimmlet på terrassen på en av evenyns krogar mötte jag två tjejer. De sa att trycket hade varit enormt längst fram. De har aldrig vari på någon tältfestival eller någon av Håkans spelningar. Den saken är säker.

Men på lördagen hände det. Efter att ha varit ute till klockan fem på fredagen och masat sig ut på stan och ätit en välförtjänt hamburgare började festivalstämmningen komma krypande. Vi satte oss på taket. Såg Ullevi på tryggt avstånd och hade en mysig liten förfest. Bara vi tre. Frossade i vår ful kultur och pratade om allt mellan himmel och jord. Jonas MMS:ade bilder till vår kulturella vän i svart polo tröja på våra 20 xcider, Jonas ûber menthol cigaretter och berättade att veven var i fullgång. Vår vän vred sig i plågor och vi fortsatte in mot Ullevi.

Alesso och Axwell. Vilka män. De bjöd på ett sånt ös. Till skillnad från Guetta kändes de som de ville vara på scenen. De var inte på något jobb, de var genuint glada över att få besöka Sveriges framsida och det kändes åtminstone inte som detta bara var en spelning av raden av många, många andra. Även om det såklart var så, så krävs det inte så mycket för att få publiken taggad.  Några ord över hur bra vi är och vilken fet kväll det är räcker långt. Även om läktarna fortfarande var ödsligt tomma var det sådan hysterisk dans nere på golvet så att man inte ens noterade dom. När jag satt på Eriks axlar, tre meter över marken, och kände petflaskorna i ryggen av upprörda kortisar bakom oss, kände jag att jag valt rätt trots allt.  Slottskogen och Håkan är fint och bra till mycket men den 8 juni 2013 tror jag inte de kom i närheten av ett sånt festande som ägde rum inne i Sveriges största arena, och det var festandet jag ville komma åt, inte ett känslomässigt hej då. Det får vänta lite till.