Nordsvensk som dressyrhäst?
Här kommer en film på en fantastiskt nordsvensk som tävlar upp till medelsvår i dressyr! Det är så lätt att dömma en ras efter vad vi vana att se dom göra, men jag tror att hästar (precis som människor) helt enkelt blir bra på vad dom tränar på. Människor som pluggar mycket får bra betyg och människor som springer mycket blir snabba på samma sätt som hästar blir bra på det vi tränar dom på. Ger man bara sin häst rätt förutsättningar och träning tror jag den kan nå långt mycket länge än vad vi själva, och framförallt vad normen tror! Jag tror stenhårt på 10 000-timmarsregeln: Nämligen att träning spelar betydligt större roll än gener och arv. Jag tror att den främsta anledningen att man inte ser lite ovanligare hästar på tävlingsbanorna är att de som vill tävla på hög nivå köper hästar som passar in i mallen för en tävlingshäst. Samtidigt verkar det som dom som har ovanligare raser som tex. nordsvensk inte tränar dom på samma sätt som "tävlingshästar" och därmed inte ens ger dom möjligeten att prestera på samma nivå.
Efter att ha sett den här filmen är det nästan så man skäms över att ha "rätt" häst för dressyr (ett halvblod) som bara är utbildad upp till LA. Men, som sagt, det är träningen de hänger på så det är bara att åka hem och nöta! Och sen måste man ju inte alla ävla heller, det går ju ha roligt tillsammans med pållen ändå ♥
En annan värld bland rosetter, piff-blommor och ärevarv.
Ridskolan här är inte alls lika strikt som i Sverige. Det finns inte hälften så många regler och ungarna få verkligen hålla på och ha kul med hästarna utan att få stränga uppmaningar om exakt hur de ska göra. Här hoppade barn som bara ridit ett år banor på 50 cm på små ponnys. Det skulle aaaaaldrig hända på de ridskolor jag känner till i Sverige. Där känns det som man måste ha ledare ett år istället. Säkerheten är inte alltid den bästa pga. av detta men satan vad kul ponnysarna och barnen har och vilket självförtroende de får!
Här rider barnen ärevarv när de hoppat sin lilla bana (oavsett om de stoppat med ponnyn 5 gånger) med ena armen höjd i en segergest, sjungades på "We are the Champions". I dressyrprogrammet delades det ut tior till varenda unga och alla får höra hur bra de är. Det går inte att låta bli att tänka på att jag aldrig har fått rida ett enda ärevarv med Zippan, trots att vi blivit placerade och har vunnit både en dreyssyrtävling och hela klubbmästerskapet ett år. En besviken och bitter smak hinner precis börja sprida sig i munnen innan det är dags att ge alla ekipage färgglada rosetter efter deras uppvärmningsrunda. Innan dagen är slut har de fått ytterligare två till för dressyrprogramet och hoppningen som de sen stolt visar upp. Jag noterar också att alla får sina rosetter direkt på hästarna. Det kommer inte på tal att någon häst skulle vara för spänd för att få en rosett! När en liten ryttare hoppar eller rider sin dressyrprogram sitter kompisarna på sina ponnys och skriker hejaramsor och klappar händerna så högt de kan. Själv tänker jag på paniken som sprider sig hemma om en mobiltelefon skulle börja pipa under nybörjarlektionen. Rädslan att något ska gå fel och någon bli avbockad är säkert hälften av problemet i sig. Här hade en ringande mobil inte ens hörts bland alla skratten.
Här är det kul och alla kan bli bäst. I en annan del på anläggningen står Megan Jones, OS tvåa i fälttävlan 2008, med sina tävlingshästar. Hon rider på banan bredvid barnens och det märks att hon är den stora idolen. De ser vad hon kan och är tvärsäkra på att de också ska vara med i OS som Megan. Ingen säger åt dom att "du kan inte bli bäst". Alla får vara med och alla hejar på varandra. Jag ser saker här och får insikter jag kommer ta med mig länge. En precis inriden treåring longeras samtidgt på banan som 13 barn rider lektion. Ur högtalarna vid paddocken dunkar den senaste listettan ut med extra bas. Ingen sänker och barnen skrattar när ponnysnara går i takt med musiken några sten. Inga föräldrar syns till i stallet men inget av barnen har dåligt självförtroende för det, trots att de yngsta är sex. Ponnysar glöms spännas fast av barnen ibland, de rymmer och jag får två gånger hämta in två besvikna små gullipluttar som precis hittat närmsta grästuva. Ponnysarna smyckas ut inför lektävlingen. Inte i stela, mer eller mindre, perfekta knoppar som jag själv fick lära mig göra på min halvtimmes teorilektion utan med plastblommor och flätor som pekar åt alla möjliga håll. En häst går bokstavligt runt med en midsommarkrans i pannan men verkar vara lika glad för det.
När barnen hoppar vill de har mer läskiga saker under hindrerna, så de kan lära inför terrängen säger det till mig. Jag får en skarp order av den lilla ryttaren om att stoppa tillbaka den stora plastdunken under hindret, trots att ponnyn som ska hoppa inte är större än dryg meter. Inga barn får höra att deras ponny eller häst inte kan eller är lite tittig. Här är det bara att tuta och köra. Vissa hästar rids med pessoa bett, något som jag först tyckte verkade vara taskigt mot hästarnas munnar, men jag hade fel. Här finns inga barn som panikartat håller balansen i tyglarna, här får man istället snäll be barnen hålla i tyglarna de det tycker det att kul att rida med "no hands". Här hoppar hästarna som nästan alla är 20+ glatt med hängade tyglar och omkringskumpande barn på ryggarna. Inga är rädda, alla kan rida och framförallt har de så förbaskat kul! Den här känslan vill jag ha med mig när jag i november sitter i ett litet kallt ridhus på andra sidan jorden under en 45 minuters rast mellan ridskolans lektioner. På ett spänt halvblodssto med 8 andra jobbstressade människor och med ett kompakt mörker utanför de smutsiga fönstren. Då vill jag komma ihåg kreativiten och glädjen jag såg och kände de här dagarna.
Grönt stall
Jag passade på att ta lite bilder på stallet när jag var där i fredags. Eller ja, inte stallet, men omgivningarna. Är nämligen så att hästarna här går ute dygnet runt, året om eftersom klimatet är så behagligt här. Stallet har många stora hagar, tre paddockar och en stor terrängbana. Känns så konstigt att de har 40 hästar och bedriver tävlingsverksamhet på högsta nivå utan att ha vare sig manege, skrittmaskin, stall med boxar åt alla eller en ny hinderpark.
Man föreställer sig att proffsen ska rida på toppanläggningar med den senaste utrustningen men så behöver det ju verkligen inte vara. Bara hästarna mår bra och får förutsättningarna att prestera på topp spelar ju resten verkligen inte någon roll! Tror inte många av de som går runt klädda topp i tå i senaste märkesutrustningen i stallet tänker på det.... Själv har jag aldrig ägt någon egen tävlingskavaj utan rider i en jag ärvt av mamma och den går precis lika bra att rida i som en ny för flera tusen! Även om den kanske inte är riiiiktigt lika trendig och jag allt längtar efter att köpa en helt egen. Men ibland är det lätt att glöma bort vad det är som gör att ett ekipage presterar bra i denna matrialsport. Är det en bra tränare och mängder av träning eller den matchande outfiten som får ett ekipage att vinna? Självklart är det kul att klä sig själv och hästen i fina grejer, men det får en inte att rida bättre. Faktiskt.
Hur som helst, stallet består av två delar, en ridskoledel och en del som är tävlingstall. OS 2:an i fälttävlan från 2008 håller till här och i fredags fick jag klappa på hennes häst som skulle gått OS 2012 om den inte råkade få ett balltramp dagarna innan. Hästen är född på gården och de bedriver även avel och träningsverksamhet här för ryttare med egen häst. Ridskolan är en av de största i trakten men är ändå inte speicellt stor med svenska mått mätt. Det tror jag beror på den enkla anledningen att det är så billigt att ha häst här. Vill man hålla på med häst här köper man helt enkelt en egen. Du behöver ju bara en hage åt den! Att det inte är så många elver gör också att det nästan bara hålls privatlektioner istället för som i Sverige, grupper där det kan vara 10 elever varje pass.
Här ser ni lite bilder på stallet som ligger i gröna Adelaide Hills:
Hur som helst, stallet består av två delar, en ridskoledel och en del som är tävlingstall. OS 2:an i fälttävlan från 2008 håller till här och i fredags fick jag klappa på hennes häst som skulle gått OS 2012 om den inte råkade få ett balltramp dagarna innan. Hästen är född på gården och de bedriver även avel och träningsverksamhet här för ryttare med egen häst. Ridskolan är en av de största i trakten men är ändå inte speicellt stor med svenska mått mätt. Det tror jag beror på den enkla anledningen att det är så billigt att ha häst här. Vill man hålla på med häst här köper man helt enkelt en egen. Du behöver ju bara en hage åt den! Att det inte är så många elver gör också att det nästan bara hålls privatlektioner istället för som i Sverige, grupper där det kan vara 10 elever varje pass.
Här ser ni lite bilder på stallet som ligger i gröna Adelaide Hills:
Få stenkoll på GHS2014
Även om jag vill gråta blod över att jag för första gången i mitt liv missar Göteborg horse show har jag ändå stenkoll på vad som händer under min absoluta favorit högtid. Jag vet att de spelade fel nationalsång inte mindre än TVÅ gånger när en Sydafrikansk ryttare vann, jag vet att den första svensken precis har segrat, jag vet att det vara kaos på framhoppningsbanan och att Ludger Beerbaum klagade för att han blev nära på att bli påriden på framridningen (trots att han själv är ett svin mot hästskötare på framridningsbanor ute i Europa), jag vet att den nyblivna mamman och tidigare landslagsmedlemmen Helna Lundbäck hänger i Scandinavium med sin nyfödda dotter, jag vet att min hästfavorit Lunatic var galet taggad och bockade järnet när han trimmades igår, jag vet SVT:s alla sändningstider och jag vet att Patrik Kittel tycker man kan börja öva samling på unghästen och tillåta sig själv att rida fult när man tränar. Hur vet jag nu allt detta?
Svaret är älskade HIPPSON! Den tidningen är verkligen GULD värld för en hästälskare som jag! Finns ingen tidning som uppdaterar så bra. Vill nästan bara prenumerera på pappersversionen för att stödja tidningen (och för såklart för att det står ännu mer i den) Så mitt tips till er läsare som vill veta vad som händer under GHS2014 är att följa HIPPSON på facebook och på instagram. Har även länkat lite roliga saker till er här nedan för er som inte har facebook (Hej mamma & mormor!) så ni inte blir besvikna ;)
HÄR hittar ni deras GBH Horse show blogg.
HÄR hittar ni ett bildspel från stallet.
HÄR kan ni läsa om när Lunatic bockar.
HÄR kan ni se de nervösa sjuåringa på framridningen.
HÄR kan ni kolla in trenderna på årets mässa.
Travaren som kunde hoppa
Hittade den här filmen på youtube om en travare som omskolades och blev en framgångsrik hopphäst. Visserligen på amatörnivå (hoppade 120 som högst) men ändå! Dog lite när jag såg deras rosettsamling i slutet av filmen, jag vill också ha.... Filmen visar att man verkligen inte behöver ett välstammat halvblod för att lyckas inom sporten, speciellt inte inom hoppningen. Det finns många oslipade diamanter där ute så man ska inte tro att man inte kan lyckas bara för att man inte har råd att köpa en häst med meriter. Min mammas och mormors första häst var till hälften travare och de tävlade fälttävlan, hoppning (120 som högst), western och lättare dressyr. Man kan ha fantastiskt roligt och tävla framgångsrikt men en häst som ingen annan vill ha. Glöm inte det! Det handlar så himla mycket om inställning och att ge sig själv och hästen rätt förutsättningar för att lyckas.
Alycia Burton - Free ridning
Dags för lite hästinspiration i form av Alycia Burton! Såg en film när hon hoppade en oxer på 170 cm utan vare sig sadel eller träns och sen dess var jag fast. Alycia började utan något kapital och drack sig full varje dag när hon bestämde sig för att hon var tvungen att ta tag i sitt liv. Då började hon satsa på sin största passion - hästar! Nu köper hon in hästar som ingen vill ha, som många gånger är på väg till slakt då de misslyckats på galoppbanorna och sedan rider hon in eller till dom. En häst som var på väg till slakt hoppade två år senare två stjärning fälttävlan. Hur fantastiskt är inte det?!
Jag gillar att hon inte följer någon speciell trend så som national horsemanship eller liknande utan bara kör på vanligt hästvett och tilit mellan häst och ryttare. På hennes hemsida ni hittar HÄR kan ni läsa mer om henne och hennes hästar. Hon skriver att många av hennes bästa hästar har mycket temperament och inte går att tvinga till något men att de också är de hästarna som kan bli de allra bästa om man får dom med sig. Hon skriver också att hon uppskattar hästar som är bra på att bocka för det betyder att de också är bra på att hoppa. Känns skönt att veta de dagar men har ett litet bockmongo till häst ;) Hennes youtubekanal hittar ni HÄR, helt klart värd att följa.
Lite pepp inför dagens dressyrträning
Så sant
Without my horse, my hose would be clean, my wallet would be full. But my heart would be empty.
