Ridskolan här är inte alls lika strikt som i Sverige. Det finns inte hälften så många regler och ungarna få verkligen hålla på och ha kul med hästarna utan att få stränga uppmaningar om exakt hur de ska göra. Här hoppade barn som bara ridit ett år banor på 50 cm på små ponnys. Det skulle aaaaaldrig hända på de ridskolor jag känner till i Sverige. Där känns det som man måste ha ledare ett år istället. Säkerheten är inte alltid den bästa pga. av detta men satan vad kul ponnysarna och barnen har och vilket självförtroende de får!

 

Här rider barnen ärevarv när de hoppat sin lilla bana (oavsett om de stoppat med ponnyn 5 gånger) med ena armen höjd i en segergest, sjungades på "We are the Champions". I dressyrprogrammet delades det ut tior till varenda unga och alla får höra hur bra de är. Det går inte att låta bli att tänka på att jag aldrig har fått rida ett enda ärevarv med Zippan, trots att vi blivit placerade och har vunnit både en dreyssyrtävling och hela klubbmästerskapet ett år. En besviken och bitter smak hinner precis börja sprida sig i munnen innan det är dags att ge alla ekipage färgglada rosetter efter deras uppvärmningsrunda. Innan dagen är slut har de fått ytterligare två till för dressyrprogramet och hoppningen som de sen stolt visar upp. Jag noterar också att alla får sina rosetter direkt på hästarna. Det kommer inte på tal att någon häst skulle vara för spänd för att få en rosett! När en liten ryttare hoppar eller rider sin dressyrprogram sitter kompisarna på sina ponnys och skriker hejaramsor och klappar händerna så högt de kan. Själv tänker jag på paniken som sprider sig hemma om en mobiltelefon skulle börja pipa under nybörjarlektionen. Rädslan att något ska gå fel och någon bli avbockad är säkert hälften av problemet i sig. Här hade en ringande mobil inte ens hörts bland alla skratten.

 

Här är det kul och alla kan bli bäst. I en annan del på anläggningen står Megan Jones, OS tvåa i fälttävlan 2008, med sina tävlingshästar. Hon rider på banan bredvid barnens och det märks att hon är den stora idolen. De ser vad hon kan och är tvärsäkra på att de också ska vara med i OS som Megan. Ingen säger åt dom att "du kan inte bli bäst". Alla får vara med och alla hejar på varandra. Jag ser saker här och får insikter jag kommer ta med mig länge. En  precis inriden treåring longeras samtidgt på banan som 13 barn rider lektion. Ur högtalarna vid paddocken dunkar den senaste listettan ut med extra bas. Ingen sänker och barnen skrattar när ponnysnara går i takt med musiken några sten. Inga föräldrar syns till i stallet men inget av barnen har dåligt självförtroende för det, trots att de yngsta är sex. Ponnysar glöms spännas fast av barnen ibland, de rymmer och jag får två gånger hämta in två besvikna små gullipluttar som precis hittat närmsta grästuva. Ponnysarna smyckas ut inför lektävlingen. Inte i stela, mer eller mindre, perfekta knoppar som jag själv fick lära mig göra på min halvtimmes teorilektion utan med plastblommor och flätor som pekar åt alla möjliga håll. En häst går bokstavligt runt med en midsommarkrans i pannan men verkar vara lika glad för det.

 

När barnen hoppar vill de har mer läskiga saker under hindrerna, så de kan lära inför terrängen säger det till mig. Jag får en skarp order av den lilla ryttaren om att stoppa tillbaka den stora plastdunken under hindret, trots att ponnyn som ska hoppa inte är större än dryg meter. Inga barn får höra att deras ponny eller häst inte kan eller är lite tittig. Här är det bara att tuta och köra. Vissa hästar rids med pessoa bett, något som jag först tyckte verkade vara taskigt mot hästarnas munnar, men jag hade fel. Här finns inga barn som panikartat håller balansen i tyglarna, här får man istället snäll be barnen hålla i tyglarna de det tycker det att kul att rida med "no hands". Här hoppar hästarna som nästan alla är 20+ glatt med hängade tyglar och omkringskumpande barn på ryggarna. Inga är rädda, alla kan rida och framförallt har de så förbaskat kul! Den här känslan vill jag ha med mig när jag i november sitter i ett litet kallt ridhus på andra sidan jorden under en 45 minuters rast mellan ridskolans lektioner. På ett spänt halvblodssto med 8 andra jobbstressade människor och med ett kompakt mörker utanför de smutsiga fönstren. Då vill jag komma ihåg kreativiten och glädjen jag såg och kände de här dagarna.