Sommaren sista suck
75 dagar kvar
Jag räknar dagarna tills jag återigen kommer vara i Sverige. Idag är det 75 dagar kvar. Drygt två månader. En lång tid för en semster men en kort tid om man jämför med hur länge vi har varit här. Det kommer nog kännas konstigt att säga hej då till allt och alla här. Till människorna, gatorna, ställerna och staden som blivit en del av ens vardag. Jag tyckte det kändes sorgligt att bara byta gym och säga hej då till kompisarna jag lärt känna under tre månader så antar att det måste vara mycket jobbigare att säga hejdå till dom jag stött på så gott som varje dag under ett år.
Om ryttareliten och att satsa på en karriär som ryttare
Att Ryttarerliten har börjat gå på SVT play och det är det väl ingen som kan ha missat. Jag älskar programmet. Att få se hur det går till på den absoluta toppnivån. Vissa säger avundsjukt, att det är dåligt att de bara visar deras lyxvardag och fina gårdar. Det är verkligen inte det jag ser när jag ser programmet. Jag ser personer som visserligen får hålla på med det dom älskar men som samtidigt är under ständig press över att inte få ekonomin att gå ihop, att behöva sälja topphästen och att åka ur landslaget. Jag ser ett liv utan några lediga dagar där all fritid är jobb och allt jobb är fritid. Jag ser också fantastisk drivna, passionerade, disciplinerade och ambitiösa personer som imponerar mig. Programmet har fått kritik för att de upprepas hur dyrt det är att hålla sig på toppnivå vilket jag verkligen inte förstå. En dokumentär ska visa sanningen och sanningen är att det kostar att tävla inom hoppning och dressyr. Det är taskigt att lura drömmande små ryttare att det inte är så. Jag blir så irriterad när folk säger att det inte stämmer att det kostar att tävla i ridning. Det är nämligen ren och skär bullshit.
Alla jag känner/känner till som har tävlat på hög nivå har haft uppbackning av föräldrar som inte bara stöttat ekonomist med hästar utan som också supportat och kört till tävlingar. Det är inte som i många lagidrotter då man kan ta bussen eller samåka med ett lag till tävlingar. En häst på 500 kilo går inte att ta med på bussen och det är kostsamt att transportera den både i form av pengar, tid och kraft. Har du ingen familj eller en tränare som vill köra dig land och rike runt på tävlingar kommer du ingenstans. Det spelar igen roll hur mycket du vill träna och tävla som ung, har du ingen häst att rida på går det inte. Det låter hårt, men det är sanningen. Givetvis kan man spara pengar och rida på ridskola och skaffa en medryttarhäst och få värdefull kunskap men för att just tävla aktivt, alltså mer än på tävlingar på klubben och de närmsta lokala, måste du ha både ekonomisksupport och support med körning och träning som ung. Att säga att det inte är så, ”att det går visst att nå toppen utan ekonomi bara man har kunskap och viljan” tycker jag bara är taskigt mot alla ridande tjejer där ute som vill träna och tävla men som inte får chansen som unga. Det går på lång sikt att nå toppen utan pengar men inte på kort.
Att det går att nå toppen utan komma från en välbärgad familj, det finns de många levande bevis på, men då får man vara beredd på att ge upp allt annat. Man får börja som hästskötare eller beridare för att få tillgång till bra hästar och skaffa sig den erfarenhet som krävs och det innebär oftast jobb 12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Att bli elitryttare är ett livsval. Nu säger jag inte att det inte krävs väldigt mycket tid att bli bra i andra idrotter men en häst är ett levande redskap. Det är ingen boll eller klubba man kan lägga åt sidan när man tränat klart. Den måste ha skötsel morgon, middag och kväll och behandlas som den atlet den är. Det gör att det tar extra långt tid att få ihop sina 10 000 timmar som det sägs krävs för att bli riktigt bra inom något. På en 12 timmars dag i stallet kan du som hästskötare eller beridare spendera 5 av dom aktiv i sadeln om du har tur. Resten av tiden går till kringsysslor och ta hand om hästen, vilket du såklart lär dig saker på, även om de inte är direktlänkat med din prestation i sadeln. Jag kan jämföra själv med min pojkvän som ror, på en träning på 3 timmar spenderar han minst 2 i båten medan jag på en 3 timmars vistelse i stallet spenderar max 1 i sadeln. Det är en stor skillnad man inte kan blunda för.
Men det finns också en fantastisk fördel med den här sporten: Tillskillnad från andra idrotter kan man ha en karriär under så gott som hela livet. Det gör att de som ville tävla men inte fick chansen att visa vad de gick för när de var unga, kan komma tillbaka när de är äldre och har eget kapital som de vill satsa på sin karriär. Nu menar jag inte ”satsa” som i att satsa på att rida OS utan att satsa som i att rida på lokal eller regional nivå. Det krävs nämligen pengar också för det. En häst, stallhyra varje månad, hovslagare varannan, licenser, tävlingsavgifter, träningar, en transport, bensin, utrustning. Kostnaderna finns där även om du tävlar på en låg nivå även om kostnaderna givetvist blir högre om du ska tävla utomlands.
Som 14-åring tävlande jag 1 meter på lokal nivå med Zippan, kanske en fem, sex tävlingar. Om det är bra eller dåligt är svårt att säga då så gott som alla 14-åringar tävlar ponny men det är egentligen inte relevant. Jag tror inte man behöver vara någon talang som ung för att lyckas inom någon sport, man behöver bara träna tillräckligt mycket. Så när jag var 15 och skulle välja gymnasium stod jag inför ett vägval. Skulle jag satsa på en karriär med hästarna eller inte? Jag funderade på att välja ett internat på en hästskola i skåne som skulle innebära att jag skulle få fler timmar i sadeln eller att välja en "vanlig" skola. Jag och mina föräldrar åkte ner till skolan men efter besöket där kände jag klaustrofobi. Närmsta mataffär låg flera kilometer iväg och det luktade kobajs. Elverna jag träffade tycke det roligaste var att äta mat. Jag kände att jag inte ville ge upp allt annat jag älskar i livet för att satsa på min hästdröm och bo minst tre år ute på vischan. Aldrig i livet. Istället valde jag natur på det gymnasium som låg närmast stallet så jag kunde åka dit smidigt när skolan slutat för dagen. Red så mycket jag hann med och kände för men gjorde också enn hel del annat som jag hade missat om jag valt skolan i skåne. Jag jobbade extra vilket gjorde att jag kunde åka utomlands på oförglömliga resor som 16- och 17-åring och på flera festivaler. Jag engagerade mig i MUF vilket gjorde att jag fick erfarenhet, kunskap och vänner för livet. Jag pluggade också, ursäkta språket, röven av mig så jag kunde komma in på handels. Men jag tävlade så gott som ingenting. Nu skaffar jag mig istället utbildningen som förhoppningsvis kommer leda till att jag i framtiden kommer ha en lön som gör att jag kan tävla exakt hur mycket jag vill och känner för.
Jag har träffat en tjej här som tog den andra vägen. Hon valde det där gymnasiet jag besökte när jag var 15. När hon tog studenten åkte hon direkt hit, till Adelaide, där hon jobbar som beridare för en OS-ryttare. Hon rider 5-6 hästar varje dag och tävlar hur mycket som helst. Vissa helger kan hon tävla 4 hästar. Det betyder att hon under vissa dagar kan tävla åtta klasser eftersom hon tävlar i fälttävlan. Jag vet att hon kommer nå toppen bara hon fortsätter. När jag ser henne beundrar jag hennes motivation men samtidigt är jag glad att jag inte är hon. Jag är nöjd över mitt val. Hade jag valt att göra samma sak som henne hade jag tvingatx säga nej till många roliga saker och jag hade missat så mycket av det jag gjort de senaste 5 åren som jag inte velat vara utan. Mitt val gör att jag inte kommer bli någon elitryttare men det gör också att jag får ett så mycket mer varierande liv. Ett liv jag tycker är roligt, och där är det viktigaste. Om 5 år när den här tjejen kanske vinner SM och jag kanske vinner en lokal klubbtävling tror jag vi kommer kunna vara lika glada över våra segrar. Det är bara två helt olika nivåer och två helt olika liv som kommer skilja oss åt.
Valentines day in Australia
I fredags när det var Valentines day firade vi med något av de bästa vi vet, nämligen MAT! Började med scones med philadelphiaost och jordgubbssylt, satan vad gott det var! Sen gick vi ut på stan och tog var sin drinkoch köpte goa grejer till kvällen. Saknar att bara sitta på uteservering och prata bort timmarna. Det finns bara en gata här med mysiga ställen och den ligger ändå precis bredvid en bilväg.. Buhu. Till middag gjorde vi guacamole som dipp och krydiga ostchips till (också godomligt gott), hemmagjord pizza och sen glass med chokladsås och banan. Och sen hade jag bakat rosa cupcakes vi mumsade på med. Hehe, en riktig svullodag helt enkelt, men det bör tilläggas att jag tränade två timmar med ;)
Men egentligen gillar jag inte alla hjärtans dag så mycket. Folk har så höga förväntningar, ungefär som på nyår, så det är som att be om att bli besviken. Det ska vara rosor, presenter och gud vet allt... Tycker det är tramsigt och tråkigt att det har blvit som en tävling om vem som kan lägga upp den perfekta middagen på facebook/instagram och få mest likes. Kommer ihåg när man gick i skolan och man skickade brev och presenter till varandra och man var nervös och spänd flera dagar innan. Tycker man ska uppskatta de man tycker om och hitta på roliga saker och visa sin uppskattning även de dagar de inte är valentines day, blir lätt så krystat när folk ska vara gulliga och romantiska på beställning.
Skypis
Vilka är ni tacksamma över att ha i ert liv? En kompis, en familjemedlem, en kollega eller någon annan? Säg det till dom! Jag tycker ofta vi är alldeles för dåliga att uppskatta det och dom vi har så försöker tänka på det så mycket jag kan.
Konsten att vända en kris
Att jag inte har råd att se Beyonce live när hon kommer hit i november fick mig nästan att börja grina av frustation idag. När hon spelade i Stockhom tidigare i somras hade jag tenta och kunde inte gå men sa till mig själv att nästa gång jag fick chansen, skulle jag ta den. Att se hennes show vore en dröm. Att se dansen till "How roles the world? GIRLS" live hade fått mig att flyga på moln i veckor. Biljetten kostar 900 kronor, vilket i och för sig inte är en förmögenhet, men att lägga 900 spänn på en kväll när jag inte har någon riktigt inkomst utan bara CSN att leva på känns inte rimligt, tyvärr. 900 kr kan jag spendera på tre middagar istället för att bränna allt under en och samma kväll.hyra och mat direkt. I vanliga fall hade jag sparat in på mina utgifter och se till att gå ändå, men kan ju inte spara in på Dessutom har jag ingen att gå med då mina kompisar här inte tycker det är värt pengarna. Det hade i och för sig inte stoppat mig, hade jag bara haft pengarna hade jag gått själv. Har bokat konsertbiljetter själv flera gånger innan och det löser sig alltid till slut.
Vila i frid Kristian Gidlund
Den skribent som berör mig mest har gått vidare till andra sidan. Läs hans blogg HÄR och lyssna på hans sommarprat HÄR. Hans texter och tankar har berört mig något oerhört. Texter om att älska livet, kampen mot döden och framförallt texter om att uppskatta och aldrig ta livet för givet. Jag förstår inte hur någon kan vara så stark som honom. Delar med mig nedan om hur hans texter har berört mig. Hur jag hatat och älskat dom. Orkar ni inte läsa den lilla roman jag knapat ihop lyssna i alla fall på hans sommarprat. Ni kommer inte ångra er. Jag lovar.
När den dagliga morgonsurfrutinen hade lett mig in på Aftonbladets hemsida möttes jag av rubrikerna att Kristian Gidlund hade somnat in. Det hade alltså tillslut hänt. För ni som inte vet det så var han trummis i Sugarplum fairy, ett band som jag lyssnade och såg live titt som tätt som 14-åring och så var han den som skrev bloggen I kroppen min. Den där jävla bloggen. Ja, jag skriver så för jag har både hatat och älskat den där bloggen.
Älskat den för de vackra orden, hatat den för att den var så på riktigt och för att den berört mig så mycket.Fått mig att känna. Hittad bloggen för ett år sedan och sedan dess har jag läst alla inlägg både nya och alla i arkivet. Flera gånger. Fast att jag inte velat. Det är nämligen något med de där orden som gör att de går rakt in och ger mig en jävla käft smäll.
Varenda gång jag läst bloggen har tårarna kommit. Två gånger har jag bölat ner mig totalt. Den där bloggen är som en sårskorpa. Man vet att man inte ska pilla för det kommer bara göra ont, men gör det ändå. Om och om igen. En gång satt jag och skulle tentaplugga i våras. Som ni vet är koncentrationen inte alltid den bästa då så efter att jag tänkt att jag kanske skulle kika in på i kroppen min var jag fast. Läste sida upp och sida ner. Det hela slutade med att jag bölandes ringe Erik och hulkade fram att han måste komma bums. Skrämde väl slag på stackarn, kunde inte ens förklara vad som hänt. Han kom direkt från en kompis som den gentleman han här och där satt jag och storbölade och kunde inte sluta. För att livet var så orättvis mot Kristian och mot så många andra människor. För att alla kommer dö. För att jag kommer dö och för att alla jag känner kommer dö. Men jag bölade också för att jag är så himla tacksam över mitt liv och att jag lever, för alla människor i mitt liv och sen bölade jag en skvätt till för att jag har turen att inse vilket bra liv jag har och vett att uppskatta det. Ja, ni förstår, det var mycket känslor.
Nu är jag inte en person som börjar bölar för minsta lilla. Aldrig om jag slår mig, aldrig när jag ser film och endast ytterst sällan när jag läser en bra bok. Sen börjar jag alltid grina om jag är tillräckligt arg, men det är annan sak. Hur som helst, på vägen hem på vagnen när jag klarat teoridelen av körkortet och var överlycklig var jag där igen. Ung cancer länkande bloggen på facebook och jag tänkte ”Inte kan jag väl bli ledsen nu när jag är så glad” och klickade mig vidare. Började läsa sida upp och sida ner igen och det dröjde inte länge innan jag satt på vagnen och grina.
Så idag, när jag läste vad som hänt, att Kristian vandrat vidare och förhoppningsvis vaknat upp under trädet han skrev om, så tänkte jag: Idag gör jag det. Det är nämligen en sak jag hade sparat. Kristians sommarprat. Jag laddade ner det när det kom men har inte vågat lyssna. Men idag tog jag risken, tårarna fick komma om dom ville. Det är inte farligt att känna. Det är inget fel på att prata om tunga saker. Vi behöver få prata till punkt och därför struntar jag i att de här inlägget är en halvmil långt. Tog dessutom risken att gråta offentligt och satte siktet på gymmet efter att jag ploppat i hörlurarna. Kristian ord är fantastiska just för att dom berör så satans mycket och jag vill inte undvika dom bara för att dom känns. De är att kasta bort han gjort och det är slöseri.
Jag vet inte om det var endorfinerna jag fick över att lyfta vikterna eller om det var vetenskapen att Kristian inte längre behövde ligga och vänta i smärta på de oundvikliga slutet längre som gjorde det, men tårarna kom inte. När tonerna från podcasten tystnade kände jag ett lugn. Fruktansvärda saker händer helt oskyldiga människor och det finns inget vi kan göra åt det. Vi kan bara försöka förstå för att acceptera och göra det bästa i situationen. Om man hela tiden uppskattar de små sakerna, allt från ett glas vatten, drömmarna, minerna, utsikten från ett fönster, varje andetag, omsorgen människor i vår omgivning ger oss till daggen på morgonen kan man inte förlora. Då har man redan vunnit.
Sluta dröm och lugna ner dig.
Ready-set-action
Jag brukar tänka på livet som en film där jag själv spelar huvudrollen.
Ska du vara den där person som stressar eller njuter av sin tillvaro? Vill du vara den som kämpar och kämpar för sina mål eller vill du vara den som ger upp? Går det lite dåligt ibland är det bara att tänka att snart kommer det lyckliga slutet, bara jag inte ger upp.
När jag har en dålig dag brukar jag tänka haha åh detta är pinsamt "Vad skulle Legally Blonde ha gjort?". Även om hon mest kan liknas vid en seriefigur är hon en förebild för mig. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett filmen men varje gång jag ser den imponeras jag av hur:
1. Hon står upp för sig själv och aldrig låter någon sätta sig på henne
2. Hon följer sina drömmar och fortsätter kämpa även när hon misslyckas
3. Hon prioriterar sina vänner, även om hon har en pojkvän
4. Hon står upp för de som är svagare och ifrågasätter saker och säger till om något är fel
5. Hon kör på sin stil och gör sin grej trots att andra tycker det är fel och att hon borde följa strömmen
Har ni någon förebild eller någon film ni inspireras extra mycket av?
Vad ska jag bli när jag blir stor?
Att jag har valt rätt utbildning är det ingen tvekan om. Jag gillar faktiskt allt som har med företag och ekonomi att göra. Kan i och för sig inte säga allt, eftersom jag inte har testat allt, men allt jag provat på hitills. Till skillnad från när jag läste natur och tvingade mig att plugga och läsa. Usch. Både kemi, fysik och matte kan vara intressant. Jag älskar att se dokumentärer och program som vetenskapens värld och se vad man har kommit på för nytt. Men att läsa det själv? Det var inte riktigt samma sak. Höll på att avlida när man skulle räkna ut hur många bakterier man lyckats odla fram på biologin med någon lång formel. Såååå trist.
NU däremot gillar jag allt jag gör i skolan. Nationalekonomi, redovisning, logistik, marknadsföring tycker jag är superskoj! Vill verkligen lära mig mer inom de områderna. Okej, okej juridiken och statistiken tyckte jag inte var några höjdare men det berode minst lika mycket på upplägget på kurserna som på läraren. Ska bli spännande att se vad jag kommer jobba med i framtiden. Hade kunna tänka mig att läsa en master inom de flesta ämnen jag läst nu faktiskt. Men ska nog försöka jobba ett år emellan så jag får känna på vad jag gillar mest. Eller så hittar man ett företag där man får använda sig av lite av varje? Eller så blir man arbetslös? Eller startar eget? Eller jobbar åt staten? Eller kanske blir ekonomijournalist? Hmmm. Så svårt att veta och snart är det dags att välja!
När jag kommer hem till Sverige vill jag jobba extra med något jag hade kunnat arbeta heltid med efter min examen för att se hur det känns. Antingen via kåren, som extra jobb eller som praktikant. Är redan sugen på att skicka iväg massa ansökningar men det får vänta lite. Någon som har något förslag på var man kan söka? En dröm är ju annars att sköta logistiken eller budget för stora event i Göteborg. Högst upp på ösnkelistan står såklart Göteborg Horse show! Men vet inte ens om de har några heltidsanställda? Måste kolla upp massa saker om brancher jag gillar när jag kommer hem. Man lär sig ju faktiskt väldigt lite om själva näringslivet i den svenska skolan trots att det är ut dit man ska sen. Korkat är vad det är.
Never never never give up
2010 var jag i Stockholm för att hälsa på några vänner. Jag hade en dag själv i stan när jag väntade på att möta upp dom. Visste inte vad jag skulle göra så bjöd in mig själv till MUF centrala kansli. På väggen i ett av rummen satt citatet av Winston Churchill som kom att bli mitt absoluta favoritcitat. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig ge upp. Inte mina drömmar och inte människorna jag tycker om. Aldrig. Livet är det mest fantastiska vi har och värt att kämpa för. Alltid.
Älskade vän.
Inga mer sammåkningar på spårvagnen
Inga mer promenader över till varandra med de tunga böckerna
Inga mer jämförelser mellan Chester och Birk och ingen mer planering om när de ska ses
Musiken forsatte att ösa ut ur högtalarna. De nya vännerna skrattade över något. Jag mådde illa. Anne kollade på mig.: "Are you okay?" Ön var långt borta. Verkligheten hann ifatt och tårarna började rinna.
TO DO @ HOME
- Åka till Åby Ishall med pappa och dricka varm choklad på läktarn. Har pratat om att gjort det i två år men har inte blivit av. Kommer inte ihåg när jag stod på ett par skridskor sist. Nu när jag INTE kan, DÅ vill jag... Varför är det alltid så?
- Gå upp för trappan till kansliet, känna doften av gammalt hus och ta en kaffe med alla muffare
- Sitta på en uteservering i timmar. Finns seriöst inga uteserveringar här! Finns en gata som har några, men de är inbyggda och ligger brevid en stor gata...
- En onsdag på Handelspubben och sedan utgång på Avenyn
- Fika med mormor
- Åka till landet och gå promenader, läsa böcker och elda i spisen
- Julpynta i stallet, gå på Kungsgatan när alla ljusen är tända och äta brända mandlar på Liseberg
- Gå hem till en kompis efter stallet en fredag, äta kex, vindruvor, bredbar ost och dricka vin och sitta och prata i timmar och njuta av att man är klar med en stressig vecka
- Sitta på en immig spårgvagn i höstmörkret, hoppa av vid Burgården och springa in till värmen i Bergakungen, köpa största snacksboxen, cola och se en bra film för att sedan åka hem och mysa ännu mer
- Komma hem och höra hur Birk mjaur så fort man sätter nyckeln i låset
- Vara funktionär på en tävling i stallet en solig vårdag eller tidig höstdag
Hemlängtan?
-
Göteborg på våren ♥
let's do this ! ! !
Nu vet jag vad plugget kommer kräva mer eller mindre. Det är 40 timmars plugg som kommer krävas i veckan. Minst. För att överhuvudtaget hänga med. Men istället för att bli avskräckt av att jag inte fattar allt som lärarna säger, all tid jag kommer behöva lägga ner och den höga nivån studierna här har, blir jag taggad och laddad.
Jag ska allt visa den där lilla rösten inom mig som säger ”Klarar du verkligen av detta?” att jag kan och att jag kommer klara det. När man går in med inställningen att man ska göra sitt bästa och satsa allt man har blir det 100 gånger roligare. Det gäller allt i livet. Träning, jobb, skola och relationer. Ger man allt så blir roligare. Svårare än så är det inte.
Jag blir glad varje gång jag öppnar böckerna för det betyder att jag får ta mig an utmaningen jag så gärna vill, och kommer klara. Istället för att klaga över att det är svårt, att jag inte fattar och att det är tråkigt så är jag glad över att jag får läsa på universitet alls. Det är många som bara drömmer om att få gå i skolan och här pluggar jag mina favoritämnen i ett nytt och spännande land. Hur kan jag inte vara glad?
Det heter att allt går om man vill och det tvivlar jag inte en sekund på. Att språk alltid har varit mitt svagaste ämne, och att jag fick googla ”Business” över 10 gånger innan jag fattade hur det stavades, är verkligen skitsamma. Jag har bestämt mig för att klara detta och då kommer jag göra det.
Street art in ADL
Uppe i luften fast nere på marken
Spänn fast säkerhetsbältena. Flygvärdinnan säger lojt sina instruktioner, nästan som i sömnen går de på repeat. Så börjar planet rulla. Jag ser dig i ögonvrån hur du frustrerat försöker få dina ben i en något sånär bekväm ställning. Det går sådär.
Det suger till i magen när planet ökar hastigheten. Det är den här känslan jag älskar allra mest med att flyga. När planet accelererar och man inte vet om man flyger eller om hjulen är kvar på marken. Det känns lite som om när man är mellan sömn och vakenhet. Surrealistiskt. Men det är inte det enda som är surrealistiskt den här dagen.
Bredvid mig sitter den vackraste människan jag någonsin har träffat. Som dessutom, sedan ett år och åtta månader tillbaka är min pojkvän. Min pojkvän som flera gånger om dagen viskar i mitt öra hur fin jag är och gör vårt tecken som betyder jag älskar dig. Han är allt jag drömt om och lite till.Vi lämnar nu Sverige bakom oss i över 800 km i timmen. Vi har inte någon retur biljett. Vi vet inte när vi kommer komma tillbaka, men det kommer dröja länge.
Det enda som hörs är det dova ljudet av motorerna och snarkningar av människor som sover. Många med den marinblå ögonbindeln nerfälld, några har munnarna öppna som guldfiskar. Det är beckmörkt utanför fönstret men monitorn framme i planet berättar för mig att vi befinner oss någonstans över östra Asien på 5700 meters höjd. Snart på väg ut över öppet vatten. Jag känner värmen från dig genom tröjan. Lutar huvudet mot din axel och försöker stå emot min impuls och väcka dig för at berätta hur mycket jag känner. Även om jag har varit vaken i över 20 timmar är jag klarvaken. Det känns som jag befinner mig i en dröm. Att det inte händer på riktigt. Att vi ska lämna Sverige och flytta till ett land ingen av oss tidigare besökt. På andra sidan jordklotet. Ett helt oskrivet kapitel vi ska fylla. Hur vi vill. Jag ryser till av lycka och adrenalin när jag tänker på det.
Det var sånt här man drömde om. Att man skulle åka iväg till ett varmt ställe, med sin bästa vän och livskärlek, för att lära sig saker på en meriterad skola som man kommer kunna använda sig av i sitt framtida arbete och få utforska ett nytt land. Bara åka runt i tre månader. Möta nya människor. Lära sig saker om än själv. Lära sig saker om oss. Om att bli ännu mer självständig och att bara våga kasta sig rakt ut och utmana sig själv. Jag är inte alls säker på att jag kommer klara utmaningen som står framför mig. Jag kan inte ens stava business utan att googla och nu ska jag läsa flera kurser i det. Önska mig lycka till.
Lampan med säkerhetsbältet släcks. Tre byten på tre olika kontinenter senare är vi framme. Vi är rest runt jorden, nu har vi nått vårt mål. Adelaide i Australien. Vårt hem för minst 12 månader framåt. Det enda jag vet om staden är att det bor över en miljon människor i den och att AC/DC kommer här ifrån. Det är det som står högst upp på Wikipedia. Staden och människorna kommer förändra oss. Hur vet jag ännu inte, men jag hoppas och tror vi kommer ha lärt oss mycket när vi lämnar landet.. Eriks ben knakar ordentligt när han sträcker ut dom. Vi är framme.
Be a doer - Gör det du vill göra!
Livet är för kort för att inte göra det man vill göra. Sanningen är den att vi inte ens kommer ha tid att göra allt vi vill. Så vad väntar du på? Det är bara att sätta igång och börja!
Vi går alla runt med en massa drömmar och förhoppningar om vad vi vill göra och vem vi vill vara. Men hur ska vi kunna uppnå det vi vill om vi inte börjar? Vill du vara den där tjejen som alltid har massa kompisar runt sig och som möter alla med ett leende eller vill du vara den där hurtiga killen på gymmet klockan sju på morgonen? Eller har du kanske ett idrottsligt mål framför dig. Önskar du att se dig själv högst upp på prispallen?
Ofta sätter man upp gränser för sig själv. Man tänker att ”Nej men, det där kan inte jag göra”, ”Det där är alldeles för svårt och jobbigt” och ”Jag ska inte göra det nu, men någon gång ska jag göra det!”. Genom att tänka så kommer man aldrig att nå sina mål, man måste börja någonstans och tro på sig själv. Det var många som tvivlade på att vi skulle komma iväg till Australien. Att vi skulle hålla ihop, komma in på samma universitet, inte vela, inte ångra oss, det var det inte många som trodde på. Men huvdsaken var att vi trodde på vad vi ville. Vi hade ett mål och vi tänkte aldrig "Det här kommer aldrig att gå" även om det var väldigt mycket som gick emot oss. Vill man så går det.
Inga mål går att nå direkt. Man måste kämpa och börja med små delmål. Vill du ha ett jobb inom en viss branch? Börja med att höra av dig till personer som har de yrket eller den posten du drömmer om och fråga hur de gjorde. Det är en lång väg till toppen. Det går att komma dit men det kommer krävas både mod och vilja. Har du bara det är ingenting omöjligt. Det är bara du själv som stoppar dig och det är bara du som ger dig möjligheten att bli det eller den du vill. Så vad väntar du på? Gå ut och gör det du alltid drömt om!
Det går inte att gå runt och vänta på att saker ska hända eller att rätt tillfälle ska komma. Man måste våga ta steget och bara köra. Satsa! Kämpa! Man skapar sig sina egna tillfällen. Det finns ingen som kommer göra jobbet åt dig. Så vad väntar du på?
Håkan VS. Summerburst
Bilder från Summerburst 2013 hitar ni här
Jag velade ini det sista. Håkan eller Summerburst. Nostalgi eller mainstreams dunkande.
Hade jag gått på Håkan hade jag med största sannolikhet stått och lipat för att jag skulle lämna denna mer eller mindre fantastiska stad. Det vet jag inte om jag hade velat.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Håkan live. Alla gånger på Liseberg, spelningen i Scandinavium 2008, Peace and Love 2009 och 2011 och Slottskogsvallen första gången han spelade där. Jag kommer ihåg kontrasten mellan spelningarna på Peace and love. Första gången var det magi rakt igenom. Det var som att vara hemma fast man var uppe i Borlänge och 40 000 fötter studsade konstant upp och ner i 2,5 timmar. Att solen gick upp och ner på himlen under samma spelning gjorde inte saken sämre. Två år senare kändes Håkan trött. Han spelade inte ens tiden ut. Har det ens hänt någon gång tidigare? Mellansnacken var identiska med spelningen på Slottskogsvallen bara någon vecka innan. Det kändes uttjatat och urvattnat. Det kändes som luften hade gått ur oss när vi gick därifrån.
Därför kändes det som om att ge honom en ny chans med den nya spelningen efter att de nya låtarna släppts. Den nya plattan känns allt annat än urvattnad. Förutsättningarna skulle vara perfekta. Sommaren har just börjat, det var hemmaplan och det var över ett år sedan vi fått se vår kung dansa sig svettig senast. Göteborgarna hade abstinens. Men så kände jag ändå att det var roligare med två dagars festivalstök. Få någon form av festivalstämmning. Två dagar av tokfestande och tokdansade istället för två timmars euforia.
Så i fredags, efter att ha skrivit tenta i fem timmar, var det dags. Jag skulle skulle se David Guetta för första gången. Var taggad till tusen och förväntningarna var maxade. Efter en drink hemma hos Adam så kommer vi in på Ullevi en kvart innan Guetta ska börja. Så ser jag de tomma läktarna. Läktarna som under Bruce Springsteens spelning förra sommaren var fyllda av allsångssjungande, dansade människor med händerna lyfta. Nu stod de där. Blåa och tomma. Känslan var inte riktigt den samma. Men så drar Guetta igång. Hans låtar är inte att leka med. Men publiken! Skäms. Man hade kunnat tro at Johnny och Conny som åkt till storstaden Göteborg och matchat sig med Summerburst linnen på sina spinkiga solariebruna kroppar skulle bjuda på någon sorts ös med icke. Vi kunde utan problem komma längst fram. Längt fram ser jag en kille som sitter ner. Konstigt att orka sittdansa så länge tänker jag men så ser jag. Killen sitter i rullstol. Inte ett ont ord om personer i rullstol, det är självklart jättekul att de får möjlighet att vara lika delaktiga som vi utan funktionshinder, men det säger lite om trycket. På så här stora spelningar brukar man få kämpa för att hålla sig på fötter om man står längst fram. Svetten brukar rinna och man får klänga sig fast i varandra för att inte falla. När sedan öset drar igång lyfter man som i en gemensam människomassa. Här körde rullstolskillen kompisar lugnt ut honom när han kände för det. Folk flyttade sig utan problem och hejade lite glatt då det såg att han hade kunnat få vara med enda längst fram.
Så efter ett tag gick jag och Adam bak till baren. Där var det i alla fall dans och ett uns av tryck. Pratade med några bekanta jag sprang på. Vi såg i sin fulla prakt och dansade till låtarna vi festat till de senaste fyra åren. Nostalgi, javisst. Men Guetta fick inte Ullevi att koka. Vi blev ljumna och vi hade det trevligt men det var mer sällskapet av Adam som gjorde kvällen. Vi hade lika gärna kunnat vara hemma och satt på NRJ. Senare i vimmlet på terrassen på en av evenyns krogar mötte jag två tjejer. De sa att trycket hade varit enormt längst fram. De har aldrig vari på någon tältfestival eller någon av Håkans spelningar. Den saken är säker.
Men på lördagen hände det. Efter att ha varit ute till klockan fem på fredagen och masat sig ut på stan och ätit en välförtjänt hamburgare började festivalstämmningen komma krypande. Vi satte oss på taket. Såg Ullevi på tryggt avstånd och hade en mysig liten förfest. Bara vi tre. Frossade i vår ful kultur och pratade om allt mellan himmel och jord. Jonas MMS:ade bilder till vår kulturella vän i svart polo tröja på våra 20 xcider, Jonas ûber menthol cigaretter och berättade att veven var i fullgång. Vår vän vred sig i plågor och vi fortsatte in mot Ullevi.
Alesso och Axwell. Vilka män. De bjöd på ett sånt ös. Till skillnad från Guetta kändes de som de ville vara på scenen. De var inte på något jobb, de var genuint glada över att få besöka Sveriges framsida och det kändes åtminstone inte som detta bara var en spelning av raden av många, många andra. Även om det såklart var så, så krävs det inte så mycket för att få publiken taggad. Några ord över hur bra vi är och vilken fet kväll det är räcker långt. Även om läktarna fortfarande var ödsligt tomma var det sådan hysterisk dans nere på golvet så att man inte ens noterade dom. När jag satt på Eriks axlar, tre meter över marken, och kände petflaskorna i ryggen av upprörda kortisar bakom oss, kände jag att jag valt rätt trots allt. Slottskogen och Håkan är fint och bra till mycket men den 8 juni 2013 tror jag inte de kom i närheten av ett sånt festande som ägde rum inne i Sveriges största arena, och det var festandet jag ville komma åt, inte ett känslomässigt hej då. Det får vänta lite till.
Varför...
