Att Ryttarerliten har börjat gå på SVT play och det är det väl ingen som kan ha missat. Jag älskar programmet. Att få se hur det går till på den absoluta toppnivån. Vissa säger avundsjukt, att det är dåligt att de bara visar deras lyxvardag och fina gårdar. Det är verkligen inte det jag ser när jag ser programmet. Jag ser personer som visserligen får hålla på med det dom älskar men som samtidigt är under ständig press över att inte få ekonomin att gå ihop, att behöva sälja topphästen och att åka ur landslaget. Jag ser ett liv utan några lediga dagar där all fritid är jobb och allt jobb är fritid. Jag ser också fantastisk drivna, passionerade, disciplinerade och ambitiösa personer som imponerar mig. Programmet har fått kritik för att de upprepas hur dyrt det är att hålla sig på toppnivå vilket jag verkligen inte förstå. En dokumentär ska visa sanningen och sanningen är att det kostar att tävla inom hoppning och dressyr. Det är taskigt att lura drömmande små ryttare att det inte är så. Jag blir så irriterad när folk säger att det inte stämmer att det kostar att tävla i ridning. Det är nämligen ren och skär bullshit.

Alla jag känner/känner till som har tävlat på hög nivå har haft uppbackning av föräldrar som inte bara stöttat ekonomist med hästar utan som också supportat och kört till tävlingar. Det är inte som i många lagidrotter då man kan ta bussen eller samåka med ett lag till tävlingar. En häst på 500 kilo går inte att ta med på bussen och det är kostsamt att transportera den både i form av pengar, tid och kraft. Har du ingen familj eller en tränare som vill köra dig land och rike runt på tävlingar kommer du ingenstans. Det spelar igen roll hur mycket du vill träna och tävla som ung, har du ingen häst att rida på går det inte. Det låter hårt, men det är sanningen. Givetvis kan man spara pengar och rida på ridskola och skaffa en medryttarhäst och få värdefull kunskap men för att just tävla aktivt, alltså mer än på tävlingar på klubben och de närmsta lokala, måste du ha både ekonomisksupport och support med körning och träning som ung. Att säga att det inte är så, ”att det går visst att nå toppen utan ekonomi bara man har kunskap och viljan” tycker jag bara är taskigt mot alla ridande tjejer där ute som vill träna och tävla men som inte får chansen som unga. Det går på lång sikt  att nå toppen utan pengar men inte på kort.

Att det går att nå toppen utan komma från en välbärgad familj, det finns de många levande bevis på, men då får man vara beredd på att ge upp allt annat. Man får börja som hästskötare eller beridare för att få tillgång till bra hästar och skaffa sig den erfarenhet som krävs och det innebär oftast jobb 12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Att bli elitryttare är ett livsval. Nu säger jag inte att det inte krävs väldigt mycket tid att bli bra i andra idrotter men en häst är ett levande redskap. Det är ingen boll eller klubba man kan lägga åt sidan när man tränat klart. Den måste ha skötsel morgon, middag och kväll och behandlas som den atlet den är. Det gör att det tar extra långt tid att få ihop sina 10 000 timmar som det sägs krävs för att bli riktigt bra inom något. På en 12 timmars dag i stallet kan du som hästskötare eller beridare spendera 5 av dom aktiv i sadeln om du har tur. Resten av tiden går till kringsysslor och ta hand om hästen, vilket du såklart lär dig saker på, även om de inte är direktlänkat med din prestation i sadeln. Jag kan jämföra själv med min pojkvän som ror, på en träning på 3 timmar spenderar han minst 2 i båten medan jag på en 3 timmars vistelse i stallet spenderar max 1 i sadeln. Det är en stor skillnad man inte kan blunda för.

Men det finns också en fantastisk fördel med den här sporten: Tillskillnad från andra idrotter kan man ha en karriär under så gott som hela livet. Det gör att de som ville tävla men inte fick chansen att visa vad de gick för när de var unga, kan komma tillbaka när de är äldre och har eget kapital som de vill satsa på sin karriär. Nu menar jag inte ”satsa” som i att satsa på att rida OS utan att satsa som i att rida på lokal eller regional nivå. Det krävs nämligen pengar också för det. En häst, stallhyra varje månad, hovslagare varannan, licenser, tävlingsavgifter, träningar, en transport, bensin, utrustning. Kostnaderna finns där även om du tävlar på en låg nivå även om kostnaderna givetvist blir högre om du ska tävla utomlands.

Som 14-åring tävlande jag 1 meter på lokal nivå med Zippan, kanske en fem, sex tävlingar. Om det är bra eller dåligt är svårt att säga då så gott som alla 14-åringar tävlar ponny men det är egentligen inte relevant. Jag tror inte man behöver vara någon talang som ung för att lyckas inom någon sport, man behöver bara träna tillräckligt mycket. Så när jag var 15 och skulle välja gymnasium stod jag inför ett vägval. Skulle jag satsa på en karriär med hästarna eller inte? Jag funderade på att välja ett internat på en hästskola i skåne som skulle innebära att jag skulle få fler timmar i sadeln eller att välja en "vanlig" skola. Jag och mina föräldrar åkte ner till skolan men efter besöket där kände jag klaustrofobi. Närmsta mataffär låg flera kilometer iväg och det luktade kobajs. Elverna jag träffade tycke det roligaste var att äta mat. Jag kände att jag inte ville ge upp allt annat jag älskar i livet för att satsa på min hästdröm och bo minst  tre år ute på vischan. Aldrig i livet. Istället valde jag natur på det gymnasium som låg närmast stallet så jag kunde åka dit smidigt när skolan slutat för dagen. Red så mycket jag hann med och kände för men gjorde också enn hel del annat som jag hade missat om jag valt skolan i skåne. Jag jobbade extra vilket gjorde att jag kunde åka utomlands på oförglömliga resor som 16- och 17-åring och på flera festivaler. Jag engagerade mig i MUF vilket gjorde att jag fick erfarenhet, kunskap och vänner för livet. Jag pluggade också, ursäkta språket, röven av mig så jag kunde komma in på handels. Men jag tävlade så gott som ingenting. Nu skaffar jag mig istället utbildningen som förhoppningsvis kommer leda till att jag i framtiden kommer ha en lön som gör att jag kan tävla exakt hur mycket jag vill och känner för.

Jag har träffat en tjej här som tog den andra vägen. Hon valde det där gymnasiet jag besökte när jag var 15. När hon tog studenten åkte hon direkt hit, till Adelaide, där hon jobbar som beridare för en OS-ryttare. Hon rider 5-6 hästar varje dag och tävlar hur mycket som helst. Vissa helger kan hon tävla 4 hästar. Det betyder att hon under vissa dagar kan tävla åtta klasser eftersom hon tävlar i fälttävlan. Jag vet att hon kommer nå toppen bara hon fortsätter. När jag ser henne beundrar jag hennes motivation men samtidigt är jag glad att jag inte är hon. Jag är nöjd över mitt val. Hade jag valt att göra samma sak som henne hade jag tvingatx säga nej till många roliga saker och jag hade missat så mycket av det jag gjort de senaste 5 åren som jag inte velat vara utan. Mitt val gör att jag inte kommer bli någon elitryttare men det gör också att jag får ett så mycket mer varierande liv. Ett liv jag tycker är roligt, och där är det viktigaste. Om 5 år när den här tjejen kanske vinner SM och jag kanske vinner en lokal klubbtävling tror jag vi kommer kunna vara lika glada över våra segrar. Det är bara två helt olika nivåer och två helt olika liv som kommer skilja oss åt.