Att Ryttarerliten har börjat gå på SVT play och det är det väl ingen som kan ha missat. Jag älskar programmet. Att få se hur det går till på den absoluta toppnivån. Vissa säger avundsjukt, att det är dåligt att de bara visar deras lyxvardag och fina gårdar. Det är verkligen inte det jag ser när jag ser programmet. Jag ser personer som visserligen får hålla på med det dom älskar men som samtidigt är under ständig press över att inte få ekonomin att gå ihop, att behöva sälja topphästen och att åka ur landslaget. Jag ser ett liv utan några lediga dagar där all fritid är jobb och allt jobb är fritid. Jag ser också fantastisk drivna, passionerade, disciplinerade och ambitiösa personer som imponerar mig. Programmet har fått kritik för att de upprepas hur dyrt det är att hålla sig på toppnivå vilket jag verkligen inte förstå. En dokumentär ska visa sanningen och sanningen är att det kostar att tävla inom hoppning och dressyr. Det är taskigt att lura drömmande små ryttare att det inte är så. Jag blir så irriterad när folk säger att det inte stämmer att det kostar att tävla i ridning. Det är nämligen ren och skär bullshit.

Alla jag känner/känner till som har tävlat på hög nivå har haft uppbackning av föräldrar som inte bara stöttat ekonomist med hästar utan som också supportat och kört till tävlingar. Det är inte som i många lagidrotter då man kan ta bussen eller samåka med ett lag till tävlingar. En häst på 500 kilo går inte att ta med på bussen och det är kostsamt att transportera den både i form av pengar, tid och kraft. Har du ingen familj eller en tränare som vill köra dig land och rike runt på tävlingar kommer du ingenstans. Det spelar igen roll hur mycket du vill träna och tävla som ung, har du ingen häst att rida på går det inte. Det låter hårt, men det är sanningen. Givetvis kan man spara pengar och rida på ridskola och skaffa en medryttarhäst och få värdefull kunskap men för att just tävla aktivt, alltså mer än på tävlingar på klubben och de närmsta lokala, måste du ha både ekonomisksupport och support med körning och träning som ung. Att säga att det inte är så, ”att det går visst att nå toppen utan ekonomi bara man har kunskap och viljan” tycker jag bara är taskigt mot alla ridande tjejer där ute som vill träna och tävla men som inte får chansen som unga. Det går på lång sikt  att nå toppen utan pengar men inte på kort.

 

Att det går att nå toppen utan komma från en välbärgad familj, det finns de många levande bevis på, men då får man vara beredd på att ge upp allt annat. Man får börja som hästskötare eller beridare för att få tillgång till bra hästar och skaffa sig den erfarenhet som krävs och det innebär oftast jobb 12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Att bli elitryttare är ett livsval. Nu säger jag inte att det inte krävs väldigt mycket tid att bli bra i andra idrotter men en häst är ett levande redskap. Det är ingen boll eller klubba man kan lägga åt sidan när man tränat klart. Den måste ha skötsel morgon, middag och kväll och behandlas som den atlet den är. Det gör att det tar extra långt tid att få ihop sina 10 000 timmar som det sägs krävs för att bli riktigt bra inom något. På en 12 timmars dag i stallet kan du som hästskötare eller beridare spendera 5 av dom aktiv i sadeln om du har tur. Resten av tiden går till kringsysslor och ta hand om hästen, vilket du såklart lär dig saker på, även om de inte är direktlänkat med din prestation i sadeln. Jag kan jämföra själv med min pojkvän som ror, på en träning på 3 timmar spenderar han minst 2 i båten medan jag på en 3 timmars vistelse i stallet spenderar max 1 i sadeln. Det är en stor skillnad man inte kan blunda för.

 

Men det finns också en fantastisk fördel med den här sporten: Tillskillnad från andra idrotter kan man ha en karriär under så gott som hela livet. Det gör att de som ville tävla men inte fick chansen att visa vad de gick för när de var unga, kan komma tillbaka när de är äldre och har eget kapital som de vill satsa på sin karriär. Nu menar jag inte ”satsa” som i att satsa på att rida OS utan att satsa som i att rida på lokal eller regional nivå. Det krävs nämligen pengar också för det. En häst, stallhyra varje månad, hovslagare varannan, licenser, tävlingsavgifter, träningar, en transport, bensin, utrustning. Kostnaderna finns där även om du tävlar på en låg nivå även om kostnaderna givetvist blir högre om du ska tävla utomlands.

 

Som 14-åring tävlande jag 1 meter på lokal nivå med Zippan, kanske en fem, sex tävlingar. Om det är bra eller dåligt är svårt att säga då så gott som alla 14-åringar tävlar ponny men det är egentligen inte relevant. Jag tror inte man behöver vara någon talang som ung för att lyckas inom någon sport, man behöver bara träna tillräckligt mycket. Så när jag var 15 och skulle välja gymnasium stod jag inför ett vägval. Skulle jag satsa på en karriär med hästarna eller inte? Jag funderade på att välja ett internat på en hästskola i skåne som skulle innebära att jag skulle få fler timmar i sadeln eller att välja en "vanlig" skola. Jag och mina föräldrar åkte ner till skolan men efter besöket där kände jag klaustrofobi. Närmsta mataffär låg flera kilometer iväg och det luktade kobajs. Elverna jag träffade tycke det roligaste var att äta mat. Jag kände att jag inte ville ge upp allt annat jag älskar i livet för att satsa på min hästdröm och bo minst  tre år ute på vischan. Aldrig i livet. Istället valde jag natur på det gymnasium som låg närmast stallet så jag kunde åka dit smidigt när skolan slutat för dagen. Red så mycket jag hann med och kände för men gjorde också enn hel del annat som jag hade missat om jag valt skolan i skåne. Jag jobbade extra vilket gjorde att jag kunde åka utomlands på oförglömliga resor som 16- och 17-åring och på flera festivaler. Jag engagerade mig i MUF vilket gjorde att jag fick erfarenhet, kunskap och vänner för livet. Jag pluggade också, ursäkta språket, röven av mig så jag kunde komma in på handels. Men jag tävlade så gott som ingenting. Nu skaffar jag mig istället utbildningen som förhoppningsvis kommer leda till att jag i framtiden kommer ha en lön som gör att jag kan tävla exakt hur mycket jag vill och känner för.

 

Jag har träffat en tjej här som tog den andra vägen. Hon valde det där gymnasiet jag besökte när jag var 15. När hon tog studenten åkte hon direkt hit, till Adelaide, där hon jobbar som beridare för en OS-ryttare. Hon rider 5-6 hästar varje dag och tävlar hur mycket som helst. Vissa helger kan hon tävla 4 hästar. Det betyder att hon under vissa dagar kan tävla åtta klasser eftersom hon tävlar i fälttävlan. Jag vet att hon kommer nå toppen bara hon fortsätter. När jag ser henne beundrar jag hennes motivation men samtidigt är jag glad att jag inte är hon. Jag är nöjd över mitt val. Hade jag valt att göra samma sak som henne hade jag tvingatx säga nej till många roliga saker och jag hade missat så mycket av det jag gjort de senaste 5 åren som jag inte velat vara utan. Mitt val gör att jag inte kommer bli någon elitryttare men det gör också att jag får ett så mycket mer varierande liv. Ett liv jag tycker är roligt, och där är det viktigaste. Om 5 år när den här tjejen kanske vinner SM och jag kanske vinner en lokal klubbtävling tror jag vi kommer kunna vara lika glada över våra segrar. Det är bara två helt olika nivåer och två helt olika liv som kommer skilja oss åt.

 

Ägnade nationaldagen åt att starta två klasser på hemmaplan! LC och LB. Zippan dog totalt när jag gick in i första klassen så i andra klassen var målet att rida på tid! Alltså att få henne gå fram så mycket som möjligt. Hon ska veta att de tre minuter hon är inne i manegen är hon på jobb och inget annat. Det lyckades! I LB:n  gick hon fram så mycket att hon fattade galopp en gång i traven. Det är verkligen ett stort steg för oss då damen brukar ha tuggummi under fötterna när vi kommer in på banan!

 

Resultatet blev att jag kom näst sist i LC med 65 procent och trea i LB med 59 procent. Var 6-7 startande i varje klass. Men var en klubbtävling så poängen ligger väl ca 10 procent över om man jämför med lokala.  Fick en 5:a på en galoppfattning fast den kom 20 meter för sent (borde fått en trea) och en 5:a på en halt som var nästintill helt perfekt (enligt våra mått, hehe) så kritiken var väl inte helt konstruktiv.  Men men, så är det i bedömningssporter. Blir alltid subjektivt till en viss del. Därför jag älskar hoppning. Svart eller vitt.

 

Tittat på gamla bilder från tävlingar. Är så sugen på att dra på de vita ridbyxorna, packa bilen full och ge oss ut och jaga rosetter! När det går bra finns det verkligen ingeting som är roligare än att tävla tillsammans med sin häst. Såna adrenalinkickar man får!

En sån helg det har varit! I fredags var vi på horse show i 14 (!) timmar. I lördags började showen klockan nio och dressyrfinalen var inte slut förän på eftermiddagen. När den var slut var det direkt till stallet och känna på Zippan som hade fått ett kolikanfall på morgonen. Hon verkar vara OK nu vilket är jätteskönt! Helt slut på kvällen så idag tog jag en välbehövlig sovmorgon! Klockan tolv åkte vi in till showen och gick lite på mässan - sedan var det dags för en nervkittlande final i värdlscupen... Satt på helspänn hela klassen! Efter det var det dags för stallet igen och nu är jag hemma.. Ingen rast & ingen ro, och framförallt ingen tid över till bloggning. Har haft en fantastisk helg och har fått så mycket inspiration! Bilder kommer inom kort

En väldigt tråkig sak jag inte berättat för er är att det inte blir någon hopptävling för mig och Zippan i maj. Råda ridklubb har drabbats av kvarka och är försatt i karantän. Ingen häst får lämna eller komma till anläggningen. Jag som hade sett fram så emot att åter starta en lokal hopptävling och visa att jag och Zippan är minst lika bra som vi var för 5 årsedan! :( Nu går inte det. Karantänen lär fortsätta till juni och då ska jag flytta till Australien.. Så himla ledsen för att en sjukdom stoppar oss.

 

Igår var det Vårshow i stallet! Var säkert över 100 personer på läktaren och det var inte ens alla som fick sittplats. Vi som fick sitta satt packade som sillar. Var en show med allt från dansnummer, hoppning, gymkana, spegelritt, parodier och skönsång! Kul att klubben är så aktiv! Blir verkligen bra stämmning av att såna här saker annordnas. Kommer ihåg när jag var liten och stallet hade Luciashow varje år. Då hade vi släckt ner i manegen och hade strålkastare. Ni kan ju tänka er själva vilket kaos det blev när hästarna som aldrig fått se vare sig så många personer i manegen eller strålkastare skulle in och visa upp sig i 20 - grader till dunkade högtalare. Vet inte riktigt hur man löste det med uppvärmningen de år när paddocken var täckt av is... Kul var det iaf! Var alltid årets höjdpunkt att vara med och hjälpa till. Ett årligt inslag var tomtenissarna som första nummret smög ut ur luckorna i mangeväggarna till "Tipp Tapp" och kastade godis till publiken. Ni kan ju tänka er själva hur kul och fnissigt det var att klättra in i lukorna som åttaåring och sitta och vänta i mörkret med sina bästa kompisar och höra hur publiken välde in på läktarn. 

 

De senaste åren har dock Luciashowen bytts ut av Vårshowen, vilket är bra då säkerheten blir betydligt bättre och publiken slipper frysa ihjäl under showen. Här kommer en bildbomb från gårdagen:

 

Wiiiie! Nu är vi anmälda till en tävling på hemmaplan 12e maj! Ska hoppa 90 cm och en meter så nu är det upp till bevis om vi (jag) klarar av att hoppa en bana på 1 meter igen. Shit, jag har inte varit med i en lokal hopptävling sen jag var 15... Men jag tänker, att om jag klarade att hoppa en meter när jag var 14 ska jag väl förfasen klara det när jag är 19! ;) Dock var jag totalt orädd när jag var 14. Ramlade av förra vintern, tre gånger på fem minuter, då Zippan tvärstannade, något hon aldrig gjort under våra åtta år innan tillsammans. Så efter det blev jag lite skraj, men nu har vi kommit igång igen och nu tycker jag bara att det är kul att hoppa!

Bilderna nedan är från en tävling på Nääs 2008. Jag var bara 14 år, red den den minsta hästen (Zippan är bara 153 cm i mankhöjd) och tävlade mot vuxna som red på hästar stora som hus! Ändå lyckades vi bli placerade i en meter en gång och hoppade felfritt nästan alla gånger :D Har kanske gjort totalt tio lokala tävlingar så är inte många, så med tanke på det är jag nöjd över vad vi gjort tillsammans. Har fått lära oss allt från grunden tillsammans, Zippan hoppade första gången när vi provred henne 2003.

Sitter och gör körtester, har fått 58 av 70 på de senaste och man måste få 63 för att bli godkänd så bara att kämpa på! Drömde mig bort lite till några hopptävlingar/träningar när jag var 13, 14 år. Var då vi hoppade som mest men hade ingen teknink alls. Körde bara på fart och hade det riktigt roligt! Z hoppade med mycket mer luft då och blev svinsur om hon rev. Bockade som en tok efter! Nu hoppar hon bara precis så högt hon behöver för att komma över. Hade verkligen velat hoppa i helgen men mamma ska träna på söndag och på lördag jobbar jag så får ta det nästa helg istället. Vad jag längtar!