I måndags var Anders Borg, världens bästa finansminster, på Handels och föreläste om utmaningar för svensk politk. Mycket intressant! Efter föreläsningen var det frågestund. Det var mest personer som jobbade på nationalekonomiska institutionen som ställde frågor och de flesta var så invecklade att de började i Luleå och slutade i Rio. Kändes som om de olika tjänstemännen/lärarna/profesorerna som ställde frågorna bara försökta bräcka varandra genom att ställa den mest komplicerade frågan, oerhört fåningt enligt min mening. Jag tyckte att det var så tråkigt att det bara var män med milslånga frågor som räckte upp handen så jag började vifta frinetriskt med min lilla hand. Men fick jag ställe min fråga? Icke.

 

Det hela slutade med att hon som delade ut frågorna hurtigt sa "Nej men där var tiden för frågestuden slut och nu var min talarlista tom, gud så passande". Hon måste ju ha varit blind som inte såg mig som satt fem meter framför henne med handen i vädret (eller så skulle man skriva upp sig på talarlistan innan, men det tror jag inte att jag skulle lyckas att missa).

 

Jag var rätt nöjd att vara den enda tjejen, vad jag kunde se, som vågade räcka upp handen i den smockfulla Malmstenssalen. Om man väl skulle få ställa sin fråga skulle över 300 ansikten vändas mot en, och det kan ju få den mest talföra att tappa bort sig.

 

Efter föreläsningnen när alla skulle gå tyckte mina två klasskompisar lite synd om mig som inte fått ställa min fråga och då hör jag mig själv säga "Ja, men jag tänkte gå fram och ställa den nu efteråt". De skrattade lite åt mig, eftersom de trodde jag skojade, och följde strömmen av de andra hundratals eleverna upp och ur salen. Jag stog själv kvar där och fick det töntiga uttrycket "Bara döda fiskar följer strömmen" på repeat i huvudet. Så sagt och gjort, jag började gå i motsatts riktning som alla andra och knödde mig fram till klungan av kostymklädda män som omringde Borg.

 

Eftersom jag redan visste svaret på min fråga kände jag mig lite dum, men jag kunde ju inte vända när jag stod en meter från mitt mål. Direkt när en kille avslutat sin fråga så säger jag högt "HEJ!" varpå hela jävla klungan tystnar. Woops. Trodde inte det skulle ha en sån effekt så jag är ödmjuk nog att fråga att jag om jag avbröt något. Nej, säger Borg och ler mot mig. Jaha då är det bara för mig att shout it out så att säga. Säger att jag kommer från MUF Göteborg, vilket får finansminsitern att le ännu större (en gång muffare, alltid muffare!) och framför att vi längtar oerhört mycket efter ett femte jobbskatteavdrag och frågar om det är något vi kan hoppas på innan valet 2014? Jag får det givna svaret att det får vi se i nästa budget. (Jag hoppas verkligen kostymnissarna förstod att jag visste att jag skulle få de svaret, annars måste de ju tro att jag var helt tappad.) Då avslutar jag med att säga att  jag hälsar från MUF Göteborg vägnar att vi håller tummarna och hoppas mycket på att det kommer genomföras och då hälsar Borg tillbaka att han med hoppas på det och ler så där finurligt igen.

 

Sen slängde jag på mig björnmössan och lämnande Malmstenssalen, oerhört nöjd över att jag inte gav mig innan jag fått ställa min fråga. Hade varit kul om jag hade bett om en bild på oss tillsammans med, men kände att där någonstans gick min gräns.

 

Bilder från i måndags, tyvärr ingen på mig och ministern