Spänn fast säkerhetsbältena. Flygvärdinnan säger lojt sina instruktioner, nästan som i sömnen går de på repeat. Så börjar planet rulla. Jag ser dig i ögonvrån hur du frustrerat försöker få dina ben i en något sånär bekväm ställning. Det går sådär.

Det suger till i magen när planet ökar hastigheten. Det är den här känslan jag älskar allra mest med att flyga. När planet accelererar och man inte vet om man flyger eller om hjulen är kvar på marken. Det känns lite som om när man är mellan sömn och vakenhet. Surrealistiskt. Men det är inte det enda som är surrealistiskt den här dagen.

Bredvid mig sitter den vackraste människan jag någonsin har träffat. Som dessutom, sedan ett år och åtta månader tillbaka är min pojkvän. Min pojkvän som flera gånger om dagen viskar i mitt öra hur fin jag är och gör vårt tecken som betyder jag älskar dig. Han är allt jag drömt om och lite till.Vi lämnar nu Sverige bakom oss i över 800 km i timmen. Vi har inte någon retur biljett. Vi vet inte när vi kommer komma tillbaka, men det kommer dröja länge.

Det enda som hörs är det dova ljudet av motorerna och snarkningar av människor som sover. Många med den marinblå ögonbindeln nerfälld, några har munnarna öppna som guldfiskar. Det är beckmörkt utanför fönstret men monitorn framme i planet berättar för mig att vi befinner oss någonstans över östra Asien på 5700 meters höjd. Snart på väg ut över öppet vatten. Jag känner värmen från dig genom tröjan. Lutar huvudet mot din axel och försöker stå emot min impuls och väcka dig för at berätta hur mycket jag känner. Även om jag har varit vaken i över 20 timmar är jag klarvaken. Det känns som jag befinner mig i en dröm. Att det inte händer på riktigt. Att vi ska lämna Sverige och flytta till ett land ingen av oss tidigare besökt. På andra sidan jordklotet. Ett helt oskrivet kapitel vi ska fylla. Hur vi vill. Jag ryser till av lycka och adrenalin när jag tänker på det.

Det var sånt här man drömde om. Att man skulle åka iväg till ett varmt ställe, med sin bästa vän och livskärlek, för att lära sig saker på en meriterad skola som man kommer kunna använda sig av i sitt framtida arbete och få utforska ett nytt land. Bara åka runt i tre månader. Möta nya människor. Lära sig saker om än själv. Lära sig saker om oss. Om att bli ännu mer självständig och att bara våga kasta sig rakt ut och utmana sig själv. Jag är inte alls säker på att jag kommer klara utmaningen som står framför mig. Jag kan inte ens stava business utan att googla och nu ska jag läsa flera kurser i det. Önska mig lycka till.

Lampan med säkerhetsbältet släcks. Tre byten på tre olika kontinenter senare är vi framme. Vi är rest runt jorden, nu har vi nått vårt mål. Adelaide i Australien. Vårt hem för minst 12 månader framåt. Det enda jag vet om staden är att det bor över en miljon människor i den och att AC/DC kommer här ifrån. Det är det som står högst upp på Wikipedia. Staden och människorna kommer förändra oss. Hur vet jag ännu inte, men jag hoppas och tror vi kommer ha lärt oss mycket när vi lämnar landet.. Eriks ben knakar ordentligt när han sträcker ut dom. Vi är framme.