Faktum är att drogen finns på riktigt, den är det som i folkmun kallas för träning. Det som hette "idrott och hälsa" i grundskolebetyget och var något som jag skydde som pesten. Jag och min kompis brukade gå runt i ett hörn på planen när det var fotboll och tävla om vem som kunde göra störst högar av gruset. När det var brännboll och min tur ställde sig alla så långt fram de bara fick. Hade de fått ställa sig bakom mig hade de säkert gjort det, bollen gick lika ofta 2 meter framåt som 2 meter bakåt efter att jag tillslut lyckats få klämma till de med det så kallade kärringracket. När jag under en kort period tog lektioner i street-dans stapplade jag mig åt höger när
de andra gjorde sina moves åt vänster. När jag springer tror jag att håller jag ett tempo som i en Nike-reklam tills en hurtig mamma med barnvagn går förbi mig eller jag lägger mig i fosterställning pga. knivhuggen i magen som ni andra kallar för "lite håll". Idrott har alltså inte alltid varit min grej.

 

När jag idag ser på träning/idrott/hälsa ur det här nya drogperspektivet försöker jag minnas de andra delarna. Var det inte jag som sprang om en tjej som tävlade SM i orientering i stafettloppet i tvåan på gymnasiet (innan jag föll handlöst och skrapa upp knäna på grund av mjöksyra) ? Och var det inte jag som Rådas ungdomssektion skickade fram som kandidat när det gällde vem som kunde stå i 90-grader längst på en konferens? Och förra våren, sprang jag faktiskt 5 km på 25 minuter och drog ihop 10 MUF:are till Blodomloppet, trots att jag inte tränat löpning eller sprungit längre än 4 km någon gång i mitt liv. Och var det inte jag som självmant gav mig ut på intervallträning i skogen och hoppade över bäckar och mindre stockar med den lokala tränigsföreningen för något år sedan och fick beröm för att jag minsann inte gav upp trots pionröd ansiktsfärg och andhämtning som en fransk bulldog en varm sommardag?! För att inte tala om att jag i somras red fyra hästar om dagen under en vecka och att jag vunnit både stilhoppningar på ridskolan och en dressyrtävling trots att de emellanåt känns som jag velat kräkas av både andhämting och nerver. Efter alla dessa mer eller mindre stora prestationer har jag allitd kännt de där ruset som bara adrenalinet kan ge en (vad jag vet iaf) och sträkt på mig lite extra så jag nog minsann såg ut att vara en bra bit längre mina 159 centimeter.

 

En beroendemänniska har jag aldrig varit. Jag dricker igenomsnitt 21 koppar kaffe i veckan man kan utan att blinka gå utan i två veckor. Jag följer flertalet TV-serier och kan flera repliker utantill men jag har inga problem med att missa ett avsnitt eller två. Jag älskar choklad men kan nöja mig med en bit när jag köpt en kaka. Jag är helt enkelt ingen beroendemänniska, på gott och ont. Denna gången är det annorlunda, jag tänker bli beronde!