Den skribent som berör mig mest har gått vidare till andra sidan. Läs hans blogg HÄR och lyssna på hans sommarprat HÄR. Hans texter och tankar har berört mig något oerhört. Texter om att älska livet, kampen mot döden och framförallt texter om att uppskatta och aldrig ta livet för givet. Jag förstår inte hur någon kan vara så stark som honom. Delar med mig nedan om hur hans texter har berört mig. Hur jag hatat och älskat dom. Orkar ni inte läsa den lilla roman jag knapat ihop lyssna i alla fall på hans sommarprat. Ni kommer inte ångra er. Jag lovar.

När den dagliga morgonsurfrutinen hade lett mig in på Aftonbladets hemsida möttes jag av rubrikerna att Kristian Gidlund hade somnat in. Det hade alltså tillslut hänt. För ni som inte vet det så var han trummis i Sugarplum fairy, ett band som jag lyssnade och såg live titt som tätt som 14-åring och så var han den som skrev bloggen I kroppen min. Den där jävla bloggen. Ja, jag skriver så för jag har både hatat och älskat den där bloggen.

Älskat den för de vackra orden, hatat den för att den var så på riktigt och för att den berört mig så mycket.Fått mig att känna. Hittad bloggen för ett år sedan och sedan dess har jag läst alla inlägg både nya och alla i arkivet. Flera gånger. Fast att jag inte velat. Det är nämligen något med de där orden som gör att de går rakt in och ger mig en jävla käft smäll.

Varenda gång jag läst bloggen har tårarna kommit. Två gånger har jag bölat ner mig totalt. Den där bloggen är som en sårskorpa. Man vet att man inte ska pilla för det kommer bara göra ont, men gör det ändå. Om och om igen. En gång satt jag och skulle tentaplugga i våras. Som ni vet är koncentrationen inte alltid den bästa då så efter att jag tänkt att jag kanske skulle kika in på i kroppen min var jag fast. Läste sida upp och sida ner. Det hela slutade med att jag bölandes ringe Erik och hulkade fram att han måste komma bums. Skrämde väl slag på stackarn, kunde inte ens förklara vad som hänt. Han kom direkt från en kompis som den gentleman han här och där satt jag och storbölade och kunde inte sluta. För att livet var så orättvis mot Kristian och mot så många andra människor. För att alla kommer dö. För att jag kommer dö och för att alla jag känner kommer dö. Men jag bölade också för att jag är så himla tacksam över mitt liv och att jag lever, för alla människor i mitt liv och sen bölade jag en skvätt till för att jag har turen att inse vilket bra liv jag har och vett att uppskatta det. Ja, ni förstår, det var mycket känslor.

Nu är jag inte en person som börjar bölar för minsta lilla. Aldrig om jag slår mig, aldrig när jag ser film och endast ytterst sällan när jag läser en bra bok. Sen börjar jag alltid grina om jag är tillräckligt arg, men det är annan sak. Hur som helst, på vägen hem på vagnen när jag klarat teoridelen av körkortet och var överlycklig var jag där igen. Ung cancer länkande bloggen på facebook och jag tänkte ”Inte kan jag väl bli ledsen nu när jag är så glad” och klickade mig vidare. Började läsa sida upp och sida ner igen och det dröjde inte länge innan jag satt på vagnen och grina.

Så idag, när jag läste vad som hänt, att Kristian vandrat vidare och förhoppningsvis vaknat upp under trädet han skrev om, så tänkte jag: Idag gör jag det. Det är nämligen en sak jag hade sparat. Kristians sommarprat. Jag laddade ner det när det kom men har inte vågat lyssna. Men idag tog jag risken, tårarna fick komma om dom ville. Det är inte farligt att känna. Det är inget fel på att prata om tunga saker. Vi behöver få prata till punkt och därför struntar jag i att de här inlägget är en halvmil långt.  Tog dessutom risken att gråta offentligt och satte siktet på gymmet efter att jag ploppat i hörlurarna. Kristian ord är fantastiska just för att dom berör så satans mycket och jag vill inte undvika dom bara för att dom känns. De är att kasta bort han gjort och det är slöseri.

Jag vet inte om det var endorfinerna jag fick över att lyfta vikterna eller om det var vetenskapen att Kristian inte längre behövde ligga och vänta i smärta på de oundvikliga slutet längre som gjorde det, men tårarna kom inte. När tonerna från podcasten tystnade kände jag ett lugn. Fruktansvärda saker händer helt oskyldiga människor och det finns inget vi kan göra åt det. Vi kan bara försöka förstå för att acceptera och göra det bästa i situationen. Om man hela tiden uppskattar de små sakerna, allt från ett glas vatten, drömmarna, minerna, utsikten från ett fönster, varje andetag, omsorgen människor i vår omgivning ger oss till daggen på morgonen kan man inte förlora. Då har man redan vunnit.