Idag var jag på gymmet igen. Fortfarande övertaggad på att 1. Ha något roligt att se fram emot varje dag och 2. Börja träna! På dagens schema stod det möte med en PT, vilket ingick när man köpte gymkortet. Fick börja med att fylla i lite papper om varför jag ville träna, vad  jag hade för mål, vad jag gjort innan etc. Två av frågorna var vikt och längd och jag fyllde snabbt i 159 cm och 53 kg utan att läsa sådär noga. Då började PT:n skratta och säga att vi skulle mäta det på plats. Ahhhhh, jag hade ju bara höftat till med nått så drog en rimlig bortförklaring om att jag just druckit tre liter vatten precis innan jag kom till gymmet. Så var sanningens stund kommen. Jag hoppade upp på vågen och höll tummarna för att jag inte skulle behöva skämmas allt för mycket över min lilla höftnig. Du, dun, dun.. De digitala siffrorna visade att jag vägde 53.2 kg och var 158.7 cm lång. Puh!

 

Så har gått upp 3 kg sen jag kom till Australien (eller snarare de åtta sista veckorna jag inte tränat nått) och det är ju inte så farligt. Men nu är det så här att jag har en liten rolig kroppsform. En kroppsform som genom en trevlig midjemätning säger att jag är överviktigt och har en ökad risk att få en rad av läskiga sjukdomar. Nu började PT:n asgarva igen när han såg mitt ansiktsuttryck och sa att det inte var så farligt. Det är nämligen så att mina ben och armar är smala och de tre små kilorna jag gått upp har lagt sig prydligt i en bilring runt magen, vilket ger mig ett midjemått på 83 cm. Har man över 80 cm som kvinna är man i riskzonen enligt världshälsoorganisationen, WHO. De flesta kvinnor har ju lite mer tits&ass/kurvor/former än vad jag har vilket gör att måttet brukar stämma, men icke på en spinkig, okurvig tjej med gosmage som jag.

 

Men inga ledsna miner för detta! Jag vet ju att jag inte är överviktigt och kollar man på andra index så som BMI är jag alldeles "normal". Att bli kallad för tjockis gjorde mig dock mer taggad på att träna än någonsin tidigare! Fick ett träningsprogram jag ska följa med styrkeövningar för hela kroppen och kombinera med gruppträning och simmning. Känns toppen! Och att jag och den lilla indiska man jag fått som PT skrattade så vi fick ont i magen gjorde inte saken sämre. Hade tid en timma men det tog två eftersom vi pratade så mycket. Slutade med att vi googlade upp bilder på våra hemstäder, han berättade om sin fyramånaders bebis och tillslut frågade han diskret om alla i Sverige var lika korta som jag och när jag berättade att min pojkvän är närmare 190 cm lång kunde han inte sluta skratta och illustrera hur de måste se ut när vi kommer gåendes. Haha, all sevicepersonal borde vara som honom. Han berättade att jag var "överviktigt" men fick mig ändå tycka hans service var perfekt. Det är det inte många som kan lyckas med kan jag lova!