Innan jag träffade Birk var jag inte alls speciellt förtjust i katter. Det var den fluffiga stallkatten Linus jag gillat, men det var det. Jag såg dem som olojala, opålitliga och alldeles för självständinga varseler för att ha som husdjur. När vi insåg att vi inte skulle ha tid för en till hund efter att familjens 9-åriga Cairnterrier Fiffi hastigt gick bort sommaren 2011 började vi fundera på det där med katt. Tillslut hittade vi rasen Ragdoll, och de är så nära en hund man kan komma! Birk är faktiskt socialare än vad Fiffi var. Hon brukade ligga på sin kudde och sova oavsett var i huset jag var men Birk vill vara med hela tiden. Sitter jag på övervåningen och pluggar vill han helst ligga på skrivbordet, ser man på TV är han alltid med och om man gud förbjude skulle stänga dörren och stänga ute honom på andra sidan när man går på toa sitter han och mjauar de högsta han kan på andra sidan dörren! För att inte tala om när man kommer hem, då kommer han alltid springades, precis som en vovve.

 

När mamma och pappa var down under och hälsade på mig en månad passade min kompis och hennes pojkvän Birk. Jag var lite orolig att den håriga och uppmärksamhetskrävande Birk skulle äventyra vänskapen, men vet ni vad det slutade med? En vecka innan de skulle lämna tillbaka honom skaffade de sig en egen ragdollskattunge! De går verkligen inte att motstå eller vara utan en ragdoll när man väl träffat dom. De är de finaste och mest sociala katterna som finns! De vill alltid se vad som händer och är aldirg sura eller rivs/bits. 

 

 

 

 

Här ser ni en lurig Birk julafton 2012 då han försöker smyga ner på julbordet till min morbrors stora förfäran. Tror dock Birk lyckades charma bort honom också, haha. De är inte lätta att motstå när de är sådär små och söta...