En sån dag säger jag bara. Och ja, hela detta inlägget kommer endast handla om min dag, vilket kanske inte låter så intressant, men tro mig, ni kommer få er ett gott skratt. Om ni inte skrattar med mig kan ni i alla fall skratta åt mig.

Dagen började med att jag vaknade upp, väldigt nöjd med tillvaron eftersom 1. Erik stod och gjorde frukost 2. Det var picknick-dag! Vi hade nämligen bestämt oss för att gå ut och ha picknick i Botaniska trädgården (romantiska paret no. 1, hehe). Vi hade laddat med mumsiga mackor och annat gott och skulle ge oss av strax innan lunch.

Då inträffade den första incidenten. Vi skulle ta med oss soppåsarna ner (ja, vi jobbar numera med två påsar istället för en, så vi slipper gå ut med dom så ofta som de lata ungdomar vi är) och jag lyfte upp påsen under diskhon. Ju högre upp jag lyfte den desto tydligare blev stanken.

Till historien hör att vi kvällen innan, när vi var på väg hem från bion, hade mött en sopbil i en korsning och då förvånats över hur stanken liksom stannade kvar. Det är så varmt ute att luften nästan står still och så även den fruktansvärda stank som bara sopor som ruttnat i 40-gradig värme kan avge.

När jag då började lyfta upp påsen och bära den bort mot dörren eskalerade stanken till någon som var det vidrigaste jag varit med om efter bajamajorna efter en vecka på Peace and love (dom är fortfarande nummer) och mina kräkreflexer började gå igång vilket fick mig att kasta tillbaka påsen och mig själv ut genom dörren. Det visade sig att påsen hade ett hål i botten vilket fick innehållet som legat och ruttnat, jag vet inte hur länge, i värmen att rinna ut över golvet.

Sen hade vi då en riktigt fruktansvärd, vidrig och hemsk sörja att ta hand om innan vi kunde fortsätta vår resa mot den väntade picknicken. Jag tänker inte gå in mer på det för eran skull, men låt mig bara säga att vi har heltäckningsmatta, sen tror jag ni kan föreställa er resten själva.

Glada över att ha överlevt incidenten med soppåsen kom vi tillslut utanför dörren och där möttes vi av den ohyggligaste värme jag någonsin känt. Termometern visade visserligen bara 43 (vi har haft 47 här) men idag var himlen pangblå och det blåste kraftigt. Skönt med lite uppsvalkande vind kanske nu tänker, men där har ni fel. Det var den varmaste vind jag någonsin har känt! Det var som om någon blåste på en med en hårtork. Det är svårt att förklara så ni riktigt ska förstå hur varmt det var men tänk er följande: Ni sitter i en torr bastu vilket får luften ni andas in att brännas i halsen eftersom den är så mycket varmare än er kropp och saknar all form av fuktighet och sedan sitter någon samtidigt och blåser på er med en hårtork. På fullsprutt. Jag hade en keps på mig, alltså en sådan där vanlig keps man har hästsvansen ut genom ett hål i nacken på, ingen sån där cool hiphop keps, och den blåste av!! Skojar inte, jag fick jaga den längst trottoaren.

Så vi fick besvikna avbryta operation picknick. Vi lyckades ta oss till affären då vi (pinsamt) led brist på toalettpapper genom att gå in i varenda lokal med AC och andas kraftigt innan vi snabbt tog oss till nästa tills vi var framme vid affären. Sedan fick vi upprepa samma procedur på vägen hem där vi tillslut kunde avnjuta våra picknick-mackor vid köksbordet till Antikrundan.

// Jag innan bion igår där vi såg The Wolf of Wall street //

Dagens tredje incident inträffade ungefär 17:10 då jag med panik insåg att jag höll på att missa bussen till gymmet där min PT skulle hålla dagens pass! Jag hade fastnat i den nya Hööks katalogens onlineversion (varje hästtjejs våta dröm) på tok för länge och det hela slutade med att jag fick springa till bussen. Jag upprepar: Springa till bussen. I bastu hetta! Kan ha varit bland de jobbigaste jag gjort och de övergår mitt förstånd att min älskade stålle till pojkvän kan springa dagligen i denna hetta frivilligt. Hur som helst, jag hann med bussen och få biljetter till dagens pass: Tone&shape and Arobic Fatburner.

Fortfarande utmattade efter spring-ruchen drog första passet igång. Då inträffade dagens fjärde (4) incident. När jag skulle ta mina hantlar till passet så smög min PT upp bakom ryggen på mig. Jag hade nämligen kompromissat med mig själv och sagt att jag fick ta 1 kgs hantlarna om jag gick på båda 45 min passen. I vanliga fall brukar jag ha 10 kg hantlarna men eftersom man gör ungefär 3 000 reps på de här gympa passen har jag fått gå ner till de förnedringslåga 1 kgs hantlarna. Men icke så nicke. Min PT sa bestämt åt mig att jag inte fick ta dom eftersom jag hade haft 2 kg hantlarna förra gången. Alltså. Bara för att jag överlevde med 2 kg hantlarna betyder det ju inte att jag hade tänkt att göra om den fruktansvärda mjölksyreupplevelsen en gång till.

Efter att ha betat av den ena jobbiga mjölksyre övning efter den andra i 45 min var jag färdig. Svetten rann och benen kändes som spagetti, för att inte tala om armarna. Så när pass nummer två för dagen drog igång var det inte konstigt att jag slackade lite efter i vissa övningar, speciellt inte med tanke på eftersom vi tvingades hoppa upp och ner på steppbrädor, vilket jag alltid försöker undvika så gott det går. Eftersom det bara var sex deltagare i pass nummer två (Arobic Fatburner) så märks det rätt tydligt om man hamnar efter allra minsta. Det är inte som på Sportlife eller Frisk&Svettis när man kan gömmas sig längst bak, om jag säger så.

Så var tror ni den lilla hurtiga indiska mannen gör när han ser att jag inte hinner med? Jo, det ska jag tala om. Då skriker han högt så alla hör ”SHOW ME YOUR SWEDISH POWER !” så alla vänder sig om och kollar på mig med förväntan i blicken samtidigt som jag själv mest vill ställa mig i ett hörn och spy för andra gången under dagen. Har nog aldrig känt mig mer o-vikingaaktig än när jag stod där, högröd i ansiktet med spagettiben med allas förävntasfulla blickar riktade mot mig.

Genom ett under lyckades jag ta mig levande genom även pass nummer två. Så fort det var avslutat (efter att ha tvättat händerna eftersom de även har heltäckningsmatta i passalen (!!) och den inte är det direkt fräschaste man kan gnugga händerna mot i en och en halv timme) vinglade jag i väg till busshållplatsen. På vägen dit såg jag givetvis att min buss just gled in och stannade på hållplatsen. Då mina ben redan hade försökt ge upp en lång stund innan fanns det inte en chans att jag skulle kunna springa till hållplatsen och hinna med bussen så jag fick bittert fortsätta lunka fram under den fortfarande hett skinande solen.

Jag satte mig utmattad på den varma plastbänken i kuren och var så trött att jag inte ens brydde mig om att den var så varm att den brände mig i baken.  Jag kände hur svetten rann ner längst benen och kände mig allmänt hopplös. Och var gör man då? Jo, då ringer man pappi. Han om någon borde kuna visa medkänsla för mig eftersom mamma börjat tvinga med honom på pass hos den lokala hurtighets-föreningen hemma och numer genomlider likande saker i Sverige. Men tror ni ljudet på skype funkar när man behöver det som mest? Och tror ni att man sen blir så irriterad/upptagen med att försöka fixa det så man missar att buss nummer två närmar sig? Ajjemän.

Eftersom Australien på många sätt kan liknas vid ett U-land måste man stå och vinka som en idiot vid hållplatsen för att bussen ska stanna och gör man inte det, då åker den förbi. Alltså, hur korkade kan man va? Det är inte direkt så att det går fler en än buss där och om det sitter en person på hållplatsen som är högröd i ansiktet och som inte ser ut att kunna gå en meter, ja då borde man faktiskt kunna lägga ihop ett och ett och stanna bussen. Men nej. Så där får jag sitta ytterligare en kvart på den varma bänken som är närmast smälltstadiet vid det laget samtidigt som svetten fullkomligt forsar ner för benen på mig. Lite väl mycket när jag väl tänker efter. Jag kollar då ner på mina spagettiben och vad får jag se?! Tror ni inte de är tre myror som har krupit upp på mina svett-stinkande, klibbiga ben och springer för fulla muggar upp och ner så kittlas något grymt alternativt/och känns som svett-forsning av de kraftigare slaget? Lagom till att jag skakat av mig dom och istället dragit till mig två glada flugor med mitt armviftande och blottande av ännu mer väldoftande armhålor, så kommer buss nummer tre som jag lyckas ta på mig på och hem med.

Och för att knyta ihop den här dagen riktigt ordentligt: Vad tror ni stod i duschen, när jag kom hem svimfärdig från gymmet, om inte baljan vi förvarar soporna med som vi i stundens hetta kastade in där i morse? Där fick jag verkligen vrida ur de sista dropparna swedish power kan jag lova.